”Slakten på flickorna måste stoppas”

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Dina händer spänns fast. Benen bänds ner. Trosor slits av. Först: Förvirring. Vad gör de? Sedan: Panik.

Du skriker, vrider dig men är fast i ett järngrepp, kommer ingen vart. Du är liten, ensam och rädd och tittar upp för att försöka förstå vem det är som gör så här mot dig och ser att det är de som du litade mest på mest i världen. Din egen familj. Kanske din egen mamma, eller mormor. Ansiktena ovanför, som du bara skymtar mellan tårarna, är stela, fokuserade, pratar i korta kommandon. ”Ge hit kniven”. Och då förbyts skräcken mot smärta som skär som en svetslåga genom huvudet.

Där, exakt där, slutar mina fantasier om hur det skulle kännas att bli utsatt för könsstympning. Det går inte att tänka längre, hjärnan stänger av i något slags självskydd och istället upptäcker jag att jag sitter framåtlutad, krampaktigt med benen ihoppressade i kors. Som en instinktiv reaktion.

Men filmen i huvudet vill inte stänga av utan fortsätter lite till och nu maler den vidare: Tänk om det vore din dotter. Din fyraåring som låg där nu.

SLUTA!

Ropar jag tydligen högt – för kollegerna på kontoret tittar förvånat upp och undrar vad det är. ”Du gråter?”

För de flesta av oss i Sverige är könsstympning något som bara snuddar vid tanken, för vidrigt att ta in. För omkring två miljoner flickor varje år är det verklighet. Det är lika många som invånarna i Stockholms län. Många av dem är så små att de är i dagisåldern och ingreppet, eller snarare övergreppet, sker utan bedövning med smutsiga knivar. Konsekvenserna följer med hela livet. Svårt att kissa, smärtsamma menstruationer, återkommande urinvägsinfektioner och långdragna förlossningar när man föder barn är några följder av den bestialiska behandlingen. Samt att sex, som hade kunnat vara det finaste hon kunde ha tillsammans med sin älskade, förvandlas till skam och smärta. Den flicka som försöker protestera, för att rädda sig själv eller ett syskon, kan straffas av sin egen familj. De som skulle vara hennes största trygghet.

I Sverige finns flest könsstympade i Europa. Det är bra att det uppmärksammas för lagar och regler räcker inte. Könsstympning är redan förbjudet i Sverige och alla som arbetar med barn är skyldiga att larma. Det måste till information och upplysning för att få stopp på den här tusenåriga tortyren. Flickslakten. Det kan lyfta skammen från de som redan bär den idag – och förhindra att deras döttrar drabbas imorgon.

Erlandssons eufori

Genom information om mänskliga rättigheter och medicinska risker har frivilligorganisationen Tostan lyckats få 7 000 byar i sex afrikanska länder att ta avstånd från könsstympning. Om några år beräknas Senegal vara fritt från övergreppet.

Erlandsson eeeh

Kvinnlig könsstympning är förbjudet i Sverige sedan 1982 och det är också olagligt att könsstympa en svensk medborgare i ett annat land. Omkring 38 000 kvinnor i Sverige beräknas vara drabbade. Ändå är det bara två fall som har lett till fällande domar.