Det funkar med lite våld – mot datorn
Läs Josefine Sundströms krönika
Aftonbladets
Det finns en liten sorglig klick som kan absolut noll när det kommer till datorer. Det är en grupp människor som varken kan uppdatera program på kommando, installera mejl eller vet hur man stänger av en burk som hängt sig. Dessa människor är så ointressanta att ingen brytt sig om att finna ett namn för deras tillstånd. Men helt klart är att de är raka motsatsen till hackers. Anti-Lisbet Salanders om man så vill.
Tyvärr tillhör jag denna skara.
Om man skall hårddra det så är vi en ny underklass. Jag och mina kumpaner har svårt att hänga med, får problem med dosan när vi skall betala våra räkningar på nätet och så vidare. Vi har inte glädje av datorn som det fantastiska redskap den är konstruerad att vara.
Jag vet inte när det gick fel. Jag som ju hade skolans snabbaste Gameboytumme. Jag som kunde skriva skrivmaskin så det rasslade. Men det är något med datorer som inte fäster. Jag har såklart en, en svindyr MacBook (det skall man ju ha när man jobbar kreativt) för att vara kompatibel. Men jag kan inget annat än skriva textdokument och med nöd och näppe ta mig in på nätet. Och så fort något krånglar är jag lost.
Problemen uppstår redan då min dator plockas upp ur shoppingkassen. Jag har inte en susning om hur man för över foton, texter, arkiverade mappar och annat från den gamla hårddisken. Jag menar vad är egentligen en hårddisk?
Och sen blir det svårt att plocka upp filer och annat som folk bifogar. Jag vet ju inte vad jag förväntas ha, vilka program som krävs för en modern människa.
Jag känner mig otroligt utanför och har försökt att googla efter lite hjälp, men eftersom jag inte ens vet vad jag behöver googla efter kommer jag ingenvart. Och sen är det ju så tråkigt med alla termer, detta gör att jag alla dagar i veckan hellre anmäler mig till en språkkurs än en datakurs. Moment 22.
Just nu är det någon typ av rekord i haveri. Mina
program stängs ned. Mejlen är dubbelexponerad och jag lyckas inte ens öppna de enklaste textdokument som folk mejlar mig.
Dessutom är min Mac i fysiskt bedrövligt skick. Bucklan kan jag leva med. Men de två knapparna som saknas ställer till det. Min dotter åt nästan upp shift-knappen i går och den andra knappen (som jag inte kan namnet på) lyser med sin frånvaro. Dessutom sitter bokstaven x lite på sniskan, men den funkar om jag slår ner den med lite våld.
Apropå det: Jag har kommit på mig själv med att jag skulle vilja uppfostra min dator old school. Med aga liksom. Jag får lust att hiva ut den genom fönstret för att den skall fatta att det inte är okej att jävlas med mig. Det är en märklig känsla som jag aldrig hyst mot en levande varelse. Men av någon anledning väcker min stackars Mac ett raseri som jag inte upplevt tidigare (nåväl, kanske någon gång mot min man när jag var gravid). Och nu har datorn hamnat i trotsåldern. En färgglad snurrande badboll håller på att göra mig TOKIG! ”Nu jävlar får det vara NOG” vill jag hojta. Nästa gång badbollen visar sitt hånfulla tryne kommer datorn få smaka på livet på återvinningen. Som ni förstår har jag författat denna text med mycket möda och stort besvär.
En chans till har du. Hör du det? BARA EN!