”Dockan gör sin målgrupp en stor otjänst”

Daniel Pernikliski vet hur det kommer sig att unga flickor generas över kroppsbehåring

Min pappa berättade för mig en gång att jag var väldigt stark som litet barn, därför att jag sällan grät när jag slog mig.

Det var helt säkert menat som någon sorts komplimang, men det säger framförallt någonting om manliga ideal.

Jag har väldigt svårt att föreställa mig att min avsaknad av tårar hade särskilt mycket med min exceptionella styrka att göra, utan snarare att jag hade lärt mig tidigt att det var svagt att gråta.

Något som jag är säker på bidrog till att mitt periodvis ganska regelbundna tonårsgråtande upplevdes som ett stort misslyckande. En svaghet.

Och då hade jag inte ens slagit mig.

Hellre skulle jag dö än visa det för någon.

Det krävs en idiot för att inte förstå att man som barn blir kraftigt påverkad av sin omgivning – förebilder, leksaker, signaler i samhället som antyder vad man ska vara för sorts person för att vara lyckad.

Därför krävs det också en idiot för att inte förstå att docktillverkaren Mattels nya docka, Clawdeen Wolf, gör sin målgrupp (flickor 10-12 år) en stor otjänst. Hon är en modebesatt, trådsmal och utseendefixerad femtonåring, dotter till en varulv, som måste raka och vaxa sig på rasterna för att hålla kroppsbehåringen i trim.

Så att hon kan vara det som är allra viktigast för flickor; vacker.

Tillverken själv hävdar, provocerande nog, att dockorna handlar om att man ska vara stolt över sina egna tillkortakommanden, och acceptera andras.

Och att många flickor i den åldern vet hur jobbigt det kan vara med generande hårväxt.

För mig är det ett förbluffande stort mysterium på vilket sätt en varg som rakar sig utstrålar att den är särkilt stolt och nöjd över att vara just en varg.

Och hur kan det nu komma sig att unga flickor över huvud taget generas över kroppsbehåring?

Hmm…

Jo, därför att företag som dessa LÄR flickorna att de FÖRVÄNTAS skämmas över sina fjuniga kroppar.