”Jag spelade ut rasistkortet”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-10-21
Läs Daniel Pernikliskis krönika
Jag är av den uppfattningen att alla människor passar att heta nästan vad som helst.
Allt som krävs är en kort period av invänjning och vips så känns alla namn som en självklarhet.
Därför behöver man inte vänta tills barnet är fött för att namnge det, för när det skrikande lilla knytet väl kommer ut får man ändå inga ledtrådar.
Det finns ju undantag såklart, som med Björn och Benny i ABBA, där man tycker att den ene skulle passa bäst med den andres namn. Men då handlar det om kroppsdrag, behåring och röstlägen som blir tydliga först i vuxen ålder, och så länge kan man ju inte gärna vänta med namnet.
Då blir det istället extra viktigt att välja ett namn som man tycker om och som låter fint.
Men det är ju inte alldeles självklart att mamman och pappan har samma preferenser.
Tydligen är det nästan alltid mamman som vinner striderna om vilket namn barnet ska ha, i alla fall i England där man har gjort en undersökning om saken. Där struntar hon i många fall i mannens åsikt, och det är ju inte särskilt rättvist.
För oss var vår dotters förnamn inga större problem. Vi tyckte båda om Edith och bestämde oss snabbt för det.
Min styvdotters förslag, Moa, tyckte vi också om så det fick bli andranamnet.
Och så bakade vi in Harry på slutet, som ett minne av ett tidigare arbetsnamn.
Värre var det med efternamnet. Då var jag tvungen att antyda att min flickvän var rasist för att gå vinnande ur striden. Visserligen på skämt, men jag tror att det tog skruv.
Den taktiken borde ju rimligen gå att applicera även på förnamn.
Så om du har en slug och självisk respektive som är beredd att strunta i din åsikt, till förmån för sin egen, så bör du inte ge upp för det, utan möta det med fulspel.
Funkar det inte med låtsasgråt så hitta på ett utländskt namn och spela rasistkortet.
Gillar du inte namnet själv, kan du sedan föreslå en kompromiss som du styr mot din egen favorit.
Vattentätt och inte mer än rätt.
