”Vaniljbullar skänker snabbare smärtlindring än gymmet”
Om jag var kraftigt överviktig och min tjej sa till mig att jag var för fet för att hon skulle vilja ligga med mig, skulle jag sannolikt ha börjat hetsäta av ångest.
Jag skulle ha känt mig ful, oälskad och värdelös och räknat ut att en låda vaniljbullar skulle skänka snabbare smärtlindring än ett år på gymmet. Tonvikten i min tjejs kommentar skulle ju också ha varit att hon hade problem med mig, inte att jag hade ett eget problem som hon var oroad över. Om fokus var på mitt välmående skulle jag nog ha tagit det lite bättre. Att hon sagt att hon var bekymrad över att jag hade lagt mig till med ett beteende som tydde på att jag inte mådde bra.
Men det är också fullt tänkbart att jag skulle ha försökt övertyga henne om att jag mådde finfint. Antingen för att jag ansåg att jag gjorde det, eller för att jag mådde för dåligt för att orka ta itu med problemet. Sagt att allt var prima och att hon bara hade fått mer att älska och så vidare. Eller, mer aggressivt, att hon skulle skita fullständigt i vad jag åt och inte åt, eller om jag rörde på mig eller inte.
Då är den stora frågan om hon borde låta bli att dra oattraktiv-kortet, för att det gör mig ledsen? Men det tycker jag absolut inte. Om inte jag är beredd att ändra på mitt beteende för min egen skull och hon tycker att jag har blivit oattraktiv är det ju fortfarande frågan om ett verkligt problem i vår relation, och varför ska hon undvika att prata om det för att frågan är känslig?
Naturligtvis måste hon presentera problemet med största försiktighet, och initialt med fokus på hälsa och omtanke. Men om hon inte tar upp det alls, ja då är det mest sannolika scenariot att hon dumpar mig till slut, utan en förklaring till varför, eller en chans för mig att ändra mitt beteende.
Det skulle jag nog inte bli lyckligare av.
