”Dåligt både för barnen OCH för idrotten”
Publicerad 2012-01-18
Läs Daniel Pernikliskis krönika
Under en kort period spelade jag hockey när jag var liten, för att många av mina kompisar började med det. Det var ett sätt att umgås och jag minns att jag kände mig lite märkvärdig i alla skydd som hörde till utrustningen.
Efter en säsong delade de upp laget i ett A- och ett B-lag, som skulle ha olika träningstider och spela matcher som egna lag, och alla utom jag och en till från min klass hamnade i A-laget. Kort därefter slutade både jag och den andra ”B-killen”.
Nu vet jag inte om Sverige gick miste om några blivande superstjärnor i just oss. För mig var det tillhörigheten, inte själva spelandet, som jag tyckte var viktigast. Men jag kan mycket väl minnas den olustiga känslan att som nioåring blir bortvald från en grupp, med det indirekta beskedet att jag var dålig.
I går läste jag att Hammarby fotbolls P04:or gick till final i Stuvsta Indoor Cup, med målskillnaden 32-2 på fem matcher. De måste verkligen vara nöjda, för med så förkrossande segrar innebär det att de har lyckats med sin nya elitsatsning för 7-åringar.
På kort sikt är resultaten verkligen imponerande. Tränarna och föräldrarna kan känna sig stolta när de ser sina elitbarn mosa sönder andra småbarn, som kanske fortfarande har den naiva föreställningen att knatteidrott handlar om kamratskap och om att ha roligt.
Men såvitt jag förstår är den mesta forskningen ganska överens om två viktiga saker: Att det inte går att avgöra så tidigt vilka som kommer att bli duktiga när de blir äldre, eftersom barnen utvecklas i olika takt, och att det är psykiskt nedbrytande för barn med den här sortens urval och exkludering.
När det är dåligt både för barnen OCH för idrotten med tidig elitsatsning, är det svårt att begripa att det fortsätter. Jag kan inte se någon annan förklaring än att de som bestämmer i de här klubbarna måste sakna någon vital komponent i huvudet.
