"Jag släcker ner och leker bortrest när påskkärringarna plingar på"
Daniel Pernikliski: "Tiggartraditionen är som en nagel i ögat på den härligt intetsägande högtiden"
Påsken är en förhållandevis dräglig högtid. Framförallt tack vare att riktlinjerna för hur en påsk ska firas (för oss utan tro) är så löst dragna att den blir fri från mycket tjafs. Som en lightversion av julen ungefär. Dessutom är man ofta lite gladare i sinnet för att det är vår.
Men en nagel i ögat på den här härligt intetsägande högtiden är tiggartraditionen med påskkärringar. En tradition som bara blir större, trots att ingen har någon koll på vad den egentligen handlar om. Barnen vet att det finns en hacka att tjäna, och de vuxna vet att de kommer att tvingas köpa fula teckningar av främmande ungar.
Jag var också påskkärring när jag var liten. Inte för att det var särskilt kul, eller för att jag ville bevara någon tradition, utan för att hela kärringgrejen var ett nödvändigt ont för att håva in godis och kosing. Och det var en försvinnande liten del av de människor som öppnade dörrarna som var roade av upptåget. Det handlade snarare om att de köpte sig fria.
Då och då hände det emellertid att någon sken upp och ville samtala lite, och då uppstod en situation med förutsättningar att bli någonting fint. En ensam människa som kunde fått lätta på sitt hjärta för några rara barn. Men då började alla påskkärringar att skruva på sig och ville vidare. Godistillgångarna var inte outtömliga och det var andra gäng som var ute samtidigt. Att stå och snacka med någon enstöring rymdes inte i det pressade schemat. Trivselsnack var ogynnsamt för profiten.
Det är alltså inte det att jag inte förstår varför ungarna gör det. Påsken är en god affär och barnen är lömska. De vill göra business och mjölka ut det sista av sin söthet. Men när man vet vad de håller på med får man sätta hårt mot hårt. Det är vi mot dem, och jag tänker i alla fall släcka ner och leka bortrest, i år igen.
