"Jag växte som person efter det mötet"
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-04-06
Dalai Lama hjälpte Cathy Freeman att gå vidare efter systerns död
Cathy Freeman är OS-stjärnan som lyckades mot alla odds.
Nu vill hon ge tillbaka tron på livet för barn i sitt hemland.
För Söndags Agneta Elmegård berättar hon om sorgen efter sin lillasyster, hur Dalai lama hjälpte henne tillbaka - och om nya jobbet som modell.
Det är en magisk kväll i Sydney.
Klockan är tio på kvällen. Australienskan Catherine ”Cathy” Freeman har gått ner i startblocket i fyrahundrametersfinalen i OS-arenan. Publiken är knäpptyst. Cathy har på sig en grönskimrande tävlingsdräkt som för tankarna till Star Wars. Jag sitter på pressläktaren vid målgången och väntar på starten. När pistolskottet smäller av ställer sig 100 000 åskådare upp. Alla, jo jag menar alla, i publiken tar upp sina kameror och fotoblixtrarna följer Cathys löpsteg. På långsidan, i löparkurvan och på upploppet. Trots att det är sen kväll är arenan upplyst som det vore mitt på dagen. Vrålen från publiken är öronbedövande. Folk hoppar och skriker. Stämningen är elektrisk. När Cathy fäller sig som vinnare över mållinjen exploderar OS-arenan i eufori. Hon är den första aboriginkvinnan som vinner ett OS-guld i friidrott. Det är ett stort ögonblick i idrottshistorien. Och en av mina personligen starkaste idrottsupplevelser. Cathy Freeman sitter den där kvällen på löparbanan bara några meter från mig, hon ser inte glad ut trots att hon just vunnit. Jag tar ett foto på henne.
Jag har så många gånger funderat på vad hon kände den där kvällen för snart åtta år sedan.
Nu sitter hon framför mig i Stockholm, och jag får tillfälle att fråga henne.
”Överrumplad”
– När jag var tio år bestämde jag mig för att jag skulle stå överst på prispallen i ett Olympiskt spel. Jag hade sett mig själv stå där för mitt inre så många gånger, men jag blev alldeles överrumplad den där kvällen. Jag hade inte kunnat föreställa mig hur uppståndelsen och målgången skulle se ut. Jag var omtumlad. Det var ett otroligt oväsen där. Jag kommer ihåg att mina medtävlare kom fram till mig och pratade med mig, men jag hörde inte vad de sa. Jag bara såg deras munnar röra sig, säger hon.
- Jag hade svårt att fatta att 100 000 personer hade kommit för att titta på mig, säger hon och ler åt minnet.
Efteråt sprang hon ett ärevarv med både aboriginernas egen flagga och den australiska flaggan fladdrande i armarna. Något som väckte ont blod i australiska konservativa kretsar.
Ger tillbaka
– Jag är stolt över mitt etniska ursprung. Och jag är stolt över att både vara aborigin och australienska. Jag representerar båda ursprungen och jag själv har bara fått positiva reaktioner från allmänheten.
– Jag känner att det finns mycket som blivit bättre i Australien när det gäller rasmotsättningarna, men vi har fortfarande en bit kvar för att mötas på lika villkor.
Hon är mindre än jag minns henne. Hon har en randig blåvit skjorta och en marin kavaj av märket Gant på sig. Jeans och svarta lågskor. Hon är i Sverige för att presentera den välgörenhetskampanj hon startat i Australien. Klädföretaget Gant har beslutat sig för att stödja kampanjen. I gengäld blir Cathy deras reklampelare i vårens klädkampanj 2008. Summan som går till ”Catherine Freeman Foundation” är hemlig, men Cathy säger sig ha hittat rätt i livet genom arbetet att kunna ge aboriginbarn möjligheten att tro på sina drömmar.
– Det här är mitt sätt att ge tillbaka till alla de som hjälpt mig att nå framgång.
Trots att hennes föräldrar var fattiga flyttade de från Mackay i Queensland till Melbourne för att Cathy skulle få de bästa träningsmöjligheterna.
Hennes styvfar tränade henne. När hon var åtta år, vann hon sin första tävling, men segerbucklan gick, trots segern, till en vit medtävlare.
– Jag kommer inte ihåg det själv, jag har fått det berättat för mig. Men jag bryr mig inte om det. Jag var ett naturbarn som ville springa fort och bli bäst. Jag antar att det måste ha gjort ont inom mig just för stunden, men det är inget som följt med mig i livet.
Systern dog
I Australien har hon blivit en ikon, och kan inte gå ut utan att väcka uppmärksamhet. Hon berättar att hon trivs i USA och Europa där hon inte är så påpassad, men att det är i Australien hon trots allt vill leva och verka för ungdomar som har det svårt.
– Som idrottsman och förebild har man ett stort ansvar att förvalta. Det är ett kraftfullt redskap jag har för att få politiker och beslutsfattare att tro på vad den kraften kan göra för ungdomar, säger hon.
Cathy Freemans yngre syster Anne-Maree dog 1990 i sviterna av en cp-skada, då Cathy var sjutton år. Cathy hade precis vunnit en guldmedalj i Commonwealth Games, och medaljen lade hon i kistan till sin systers ära.
”Dalai lama hjälpte mig”
– Min systers död skapade en tornado under mina vingar. Jag var förkrossad. Några år senare fick jag chansen att träffa Dalai lama, och han gav mig ny kraft att gå vidare. Sedan den dagen beslutade jag mig för att vända min sorg efter min syster och istället lägga all kraft och beslutsamhet på att göra något bra av mitt liv.
– Jag har Dalai lama att tacka för mina framgångar, att känna tacksamhet över att jag faktiskt kunde röra mina armar och ben. Jag växte som person efter det mötet.
