”Första intrycket är gravt överskattat”

Läs Daniel Pernikliski krönika

helskärm

Jag har en vän som säger att det tar honom två sekunder att avgöra om han tycker om en människa eller inte. Därefter har han bestämt sig, och om domen har ett negativt utfall ödslar han inte mer tid på den personen. Varför skulle man ödsla tid på någon man inte tycker om?

Det är lite väl hårt och dömande, tycker jag. Om jag inte hade känt vederbörande från barnsben, då han förmodligen tog lite godare tid på sig att avgöra någons potential, är jag ganska övertygad om att jag inte hade klarat testet.

I min värld är det första intrycket gravt överskattat. Inte för att jag skulle vara mindre kategoriserande än andra, men därför att jag har haft fel så många gånger. Flera av de människor jag tycker allra mest om har gett ett mycket blekt första intryck – ett par har jag instinktivt ogillat. De har växt i takt med att jag har fått se fler dimensioner, och i takt med att det har blivit uppenbart hur fel jag ursprungligen har tolkat dem. Och ytterst sällan har klädstil gett mig några hållbara ledtrådar, beträffande en persons kvaliteter.

En brittisk undersökning har kommit fram till att en stor del av alla chefer är extremt snabba på att döma någon vid en jobbintervju, på hur de är klädda. En djup urringning, en svart bh under en vit topp, eller en lite skrynklig skjorta kan förstöra alla chanser. När det kommer till kritan är det tydligt att man tjänar mer på att vara rätt klädd än att vara bäst kvalificerad.

Vore det inte enklare och mer effektivt, inte minst för arbetsgivaren, om det likt på en bröllopsinbjudan, skickades ut en beskrivning på vad man ska ha på sig? Då kunde man försöka koncentrera sig på vem som faktiskt är bäst lämpad för jobbet och inte vem som är lämpligast klädd.