När blir man nöjd och när blir man perfekt?
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-09-16
Läs Daniel Pernikliski krönika
Alltså någonstans, frågan är bara hur långt bort, måste det ju finnas en naturlig mättnad för den estetiska plastikkirurgin.
En vändpunkt när folk börjar tycka att det blir fult att ändra för mycket på sina kroppar så att nya ideal kan uppstå.
När plast börjar bli en lika vanlig komponent i människokroppen som kött och blod.
Det kanske börjar som en trend i Hollywood, att det blir hippt och snyggt att vara kirurgiskt orörd, även om det innebär att vissa kroppsdelar slokar lite.
Som de gör när man blir äldre.
Plastikkirurgin i sig är ju fantastisk. Man kan få nya bröst efter canceroperationer, ny hud efter grava brännskador och så vidare – avgörande ingrepp som gör människors liv bättre.
Vilket även gäller för en del av den estetiska kirurgin – människor som lider svårt psykiskt av någonting särskilt avvikande med sin kropp, som de kan ändra på och bli lyckligare människor.
Men när estetisk kirurgi blir allmän trend och en jakt på den perfekta kroppen, blir det oundvikligen sjukt till slut.
För när blir man nöjd och när blir man perfekt?
Gränserna förskjuts hela tiden.
Någon kroppsdel som man tidigare varit tillfreds med, eller i alla fall accepterat och inte sett som något problem, känns plötsligt så avvikande att man vill göra någonting åt den, därför att man kan.
Intimkirurgin, en trend som ökar, är inget undantag. Det måste vara upp till var och en att fatta sådana beslut.
Mår man psykiskt dåligt över en hängande blygdläpp ska man absolut åtgärda det, om det får en att må bättre.
Men det är ju tragiskt om kirurgin är med och påverkar uppfattningen om vad som faktiskt är att betrakta som ”en hängande blygdläpp”.
Förr eller senare måste det komma en mättnad där ”normalt” har ett vidare spann. Där ”snyggt” till slut blir fult.
