”Man kan inte skylla allt på marknaden”

Daniel Pernikliski börjar tröttna på debatten kring kroppsideal – för att inget händer

helskärm

Alltså, det börjar ju bli lite tröttsamt det här med ohälsosamt smala modeller.

Inte för att det inte är viktigt att diskutera, men för att det inte händer någonting.

Folk upprörs över de smala modellerna, som fortsätter att vara smala, vilket fortsätter att uppröra folk.

Det tuffar på som ett tåg.

Ett långt anorektiskt tåg med arga passagerare.

Då och då dyker det upp något fall som skiljer sig från de andra – en fällande dom mot något företag som använt sig av en alldeles för smal modell eller så, men ingenting som hindrar att allt sedan återgår till det normala igen – det onormalt smala normala.

Männen har ju hittills varit relativt förskonade, med ideal som ligger närmare hälsosamma, vältränade kroppar.

Ideal som sänder ut signaler om att man borde börja träna, snarare än att svälta sig själv.

Men nu har de kommit, de alldeles för smala manliga skyltdockorna, som experterna befarar kan leda till ätstörningar hos männen.

Kan det innebära en vändpunkt, att männen börjar sträva efter samma svältideal som kvinnorna – att det blir ett problem som gäller alla och först då blir taget på allvar?

Men hur ser åtgärderna ut?

Ska man införa åldersgränser på modeller som riktar sig till vuxna, så att vuxna slutar jämföra sina kroppar med barns?

Eller ska man införa ett lägsta BMI, som måste vara högre än vad som klassas som ohälsosamt?

Säkert.

Men tillsammans med regler måste individen också ta ansvar själv och lära sig att ta avstånd från det sjuka.

Den manliga 33-åriga modell som, innan han går till jobbet på morgonen, hinkar i sig vin och äter vingummin, för att dra ut vatten ur huden för att på så sätt se mager ut, han måste någonstans förstå att det börjar bli dags att byta jobb.

Han kan inte skylla allt på marknaden.