"Nätgemenskapen – en ny form av ensamhet"
Daniel Pernikliski: "Vi riskerar att statusuppdatera bort tiden med barnen"
Jag har ett laddat förhållande till smartphones. Egentligen gillar jag möjligheterna med dem, men jag vill inte bli en sådan förälder som gungar min dotter i lekparken med ena handen och statusuppdaterar på Facebook med den andra. Och jag behöver hårdträna mig i disciplin innan jag vågar lita på att jag klarar det.
Det är svårt nog med datorn. Den försöker jag begränsa användandet av till vissa tider, och då kan jag vara trygg i vissheten om att internet inte förföljer mig i fickan, och avbryter mina försök att vistas i verkligheten.
Man mår aldrig riktigt bra om man inte är mentalt närvarande, och det är en omöjlighet att vara mentalt närvarande på två ställen samtidigt. Men när människor verkligen träffas är det ändå inte ovanligt att en stor del av sällskapet sitter upptagna med sina telefoner. Någon pratar i sin, någon sms:ar, någon mailar, någon spelar Wordfeud, och någon berättar i sin statusrad hur roligt den har där den befinner sig. Det är sjukt. En form av ensamhet tillsammans, där alla byter en sammanhängande kvalitativ upplevelse mot små glimtar av hela umgängeskretsens upplevelser.
Teknikutvecklingen är fantastisk, men jag känner inte många som har lärt sig att få in den möjligheten i sina liv på ett hälsosamt sätt. Många verkar inte ens ha reflekterat över att det kan vara ett problem. Vill man inte byta ut verklig vänskap och sina barns uppväxt, mot statusuppdateringar och roliga klipp på youtube, så är det fler än jag som behöver hårdtränas i disciplin.
Apan i oss, med sina grundläggande behov, har liksom inte försvunnit bara för att vi har skaffat oss datorer och telefoner.
