Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Matteus

Så blev mitt nya liv som bonusförälder

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2011-01-11

Daniel Pernikliski: ”Varje gång Molly skrek åt mig försökte jag tänka att det fanns en form av bekräftelse i det”

Daniel Pernikliski är Wendela-krönikör.

Jag minns känslan när hennes lilla hand sökte min för första gången, när vi var ute på promenad.

Hur det ryckte till i kroppen på mig.

För henne var det självklart.

Jag var ju den trygga vuxna och det fanns ingen tvekan i hennes rörelse, men för mig var det någonting alldeles enormt.

Jag hade träffat en tjej och fått en dotter på köpet. Och om hon ville hålla mig i handen måste det ju innebära att hon hade accepterat mig, i alla fall litegrann, tänkte jag.

Molly hade precis fyllt åtta år då och vi var på väg till Tantolunden för att leka ”norsk fylla” – en lek som jag just hade återupptäckt efter att ha jobbat en sommar på kollo.

Men nu var det mitt i vintern och vi var ganska ensamma i parken, när vi snurrade varv efter varv med pannan mot varsin träpinne, för att sedan ragla runt i våra försök att springa i en rät linje, och slutligen ramla omkull i det slaskiga underlaget.

Vi hade många helger för oss själva det året, Molly och jag, därför att Lisa, min flickvän, jobbade. Vi gjorde dansnummer och skrev låtar som vi sedan framförde för Lisa.

En gång gjorde vi en jättestor bajskorv av chokladpuddingspulver och lite vatten, och så lade vi den i kattlådan och höll andan i väntan på att Lisa skulle komma hem. ”Jävlar! har ni sett den där!?”, utbrast Lisa, både äcklad och förtjust, när hon fick syn på korven. En annan gång skar vi en schablon föreställande Hello Kitty och screentryckte på Lisas trosor.

Jag tänker ofta på hur allt skulle ha varit annorlunda om Molly bara hade varit ett år äldre när vi träffades.

Det hände så mycket under det där året, och mycket av det lilla barnet i henne var försvunnet året därpå. Hade jag inte hunnit tillbringa så mycket tid med henne då, hålla henne i handen och stoppa om henne på kvällarna, hade jag nog känt mig mindre som en förälder till henne i dag. Det är viktigt med historia.

Ibland kände jag ett utanförskap just av den anledningen. Biologin kändes inte alls lika viktig, men Lisa och Molly delade en historia och minnen som jag var exkluderad från och aldrig skulle kunna ta igen.

Historien var också avgörande när den tidiga puberteten slog till med full kraft och det rådde permanent krigstillstånd i lägenheten.

Om jag hade lärt känna min styvdotter då hade jag omöjligt kunnat se den fina lilla flickan i den rasande och högst osympatiska pubertetsgestalten. Jag hade nog inte ens tyckt om henne då.

Varje gång Molly skrek ”ditt jävla mongo” eller ”ditt efterblivna äckel” åt mig, försökte jag tänka att det fanns en form av bekräftelse i det där. Hon skulle aldrig skrika så åt någon vuxen hon inte betraktade som närstående. Men likafullt provocerade det mig till vansinne. Tyst för mig själv, för att behålla sansen, upprepade jag likt ett mantra: ”Det är jag som är vuxen, det är jag som är vuxen”.

Hur oangenäm den där perioden än var, så tog jag det som ett kvitto på att jag hade blivit självklar i hennes ögon.

Nu skojar vi om det där ibland, det ligger bakom oss. Ett kapitel i vår gemensamma historia.

Följ ämnen i artikeln