"En seger i jämlikhetens namn?”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-09-30
Läs Daniel Pernikliskis krönika
Målgruppen män växer så det knakar på plastikkirurgiklinikerna.
En seger i jämlikhetens namn! Eller?
På ett sätt är det ju onekligen sorgligt, om man hör till dem som hade hoppats på att utvecklingen skulle gå åt andra hållet.
Men å andra sidan kanske det krävs en total krasch för att det ska kunna vända.
Precis som för många alkoholister och knarkare kanske tillvaron först måste raseras helt innan en ny kan börja byggas.
Först när både kvinnor och män är drabbade av smittan kanske skönhetsingreppen kan börja klassas som den folksjukdom det verkar hålla på att bli, och först då kanske man börjar ta den på allvar och försöker bota den.
Det kanske börjar sändas massterapi på TV, Doctor Phil-style, eller så börjar man införa förbud mot vissa ingrepp, som resultat av att hela befolkningen ser ut som Hollywoodfruarna.
Det återstår att se.
Eller så eskalerar det och blir en het valfråga redan 2014. Så att politikernas valaffischer kommer att fyllas med kraftfulla ordspråk som: ”Det ska löna sig att operera sig!”, ”Ordning och reda – i ansiktet!” och ”Minskade klyftor – mellan tuttarna!”
Jag är nyfiken på vad som krävs för att saker och ting ska ändras.
Kanske ringer en väckarklocka när det har blivit jättekonstigt att kyssas därför att det är så svårt att hitta en partner som kan röra på läpparna.
Eller att det börjar lukta illa och bildas giftiga gaser av plast som gnuggas mot plast.
Hur det nu blir får framtiden utvisa.
Men visst vore det i alla fall härligt om också kommande generationers barn kommer att kunna se på sina föräldrar om de skrattar eller gråter?
