”Det gällde att vara på sin vakt och inte sticka ut”

Läs Daniel Pernikliskis krönika

helskärm

Nu drar skolorna igång och barnen har ont i magen. Så många som var tredje elev har oroat sig inför skolstarten, vilket är lika många som någon gång har utsatts för psykisk mobbning.

Jag får själv ont i magen när jag tänker på alla våndor som väntar, inte minst mina egna barn. Och om jag någon gång drabbas av någonting som liknar en ålderskris, så ska jag påminna mig själv om hur förbannat glad jag är som inte går i högstadiet. Inte för att jag blev mobbad då, men för att klimatet var så utstuderat kallt och hårt – risken lurade alltid runt hörnet. Det gällde att vara på sin vakt och inte sticka ut.

Ett stort problem med mobbning är att det är många som inte vågar berätta att de är utsatta. Det är ingenting man gärna skyltar med och det kanske känns lättare att förtränga problemet om ingen annan känner till det. Då måste det vara de vuxnas ansvar att upptäcka det.

Så sent som igår hörde jag om en lärarinna som skakade hand med alla sina elever på morgonen. Först efter att den proceduren var avklarad, satte lektionerna igång. De andra lärarna tyckte kanske att det var lite väl strikt och formellt, och hon var tydligen rätt sträng i övrigt, men barnen älskade henne. Hon berättade att hon gjorde så, därför att hon då fick en chans att titta barnen i ögonen och kunde på så sätt få en god uppfattning om deras tillstånd – om de var ovanligt tröttna, ledsna eller mådde finfint.

Det lär finnas hundratals metoder, och bara de funkar så är de alla bra. För det spelar ju ingen roll hur väl rustad en skola än kan tänkas vara, för att hjälpa en mobbad, om den inte lyckas identifiera vilka som är drabbade.