Monica, 45: Det var skönt när tolvslaget var över

Caroline Hougner

Med foten i bandage linkar Monica Sahlin, 45, före in i den stora villan. Det är tredje huset sedan vi hördes av sist.

– Flyttat har vi gjort. Annars är mycket sig likt. Jag är kvar inom kommunen och blev nyligen uppvaktad för 25 års trogen tjänst, säger hon men har desto mer att berätta om döttrarna.

Skymningen faller och Monica tänder levande ljus i köket som öppnar sig mot matplatsen i det ljusa vardagsrummet med panoramafönster.

Hon brukar inte vara hemma så tidigt på dagen, men är nyopererad för en hallux valgus-tå.

– Det gör rent ut sagt, skitont! säger hon, men ångrar det inte utan ska göra likadant med sin andra sneda stortå.

Ridskolan får helt enkelt klara sig utan henne ett tag. Det är där hon tillbringar sina dagar som handledare åt en grupp ridentusiaster med funktionshinder. Ett jobb hon stormtrivs med.

– Även om det skulle vara kul att göra något annat, är det en trygghet. Man vet vad man har... säger hon och berättar att de faktiskt har pratat om att starta eget, hon och maken Owe, 50.

– Men man vill ju inte jobba mer, slår hon fast.

Fokus på döttrarna

Fokus ligger i stället på de tre döttrarna: Linnea, 24, Karin, 18, och ”lilla” Alva, 14, som visserligen är yngst men inte alls är så liten längre.

Monica och Owe var egentligen nöjda med två döttrar och blev lite snopna när de fick höra att en till var på väg - med beräknad födelsedatum 1/1 2000! ”Vi resonerade att det måste vara någon mening med det...” sa Monica när jag intervjuade henne första gången.

Hon hade tagit reda på att det skulle bli ännu en flicka men oroade sig över bemanningen på BB den där historiska nyårsnatten. 

– Man hade hört så mycket om allt som skulle krascha, apparater som inte skulle fungera när klockorna slog om till 00:00:00, så det var skönt när tolvslaget var över, säger Monica som fick vänta elva dagar till innan Alva ville ut.

Umgicks mest med 99:orna

Då gick det desto snabbare. Trots att de bor nära hann paret Sahlin knappt in på BB förrän yngsta dottern flög ut. En stor tjej som mest umgicks med 99:orna på förskolan.

– Det skulle ha känts som ett straff att låta henne vara kvar när de andra började i 6-års verksamheten, menar Monica som lät dottern börja med en tidigare årskull.

Hon tycker inte det varit några problem under åren som gått. Alva har alltid känts som ”en bland andra” och spelat fotboll med 99:orna från början.

Till en början var pappa Owe hjälptränare, men sedan har det blivit fler träningar, matcher och tränarbyten. Sport har varit en naturlig del av tjejernas liv. Linnea satsade på ridning, Karin simmade på elitnivå, medan Alva valde fotbollen och tränar 3-4 gånger i veckan plus spelar match ett par gånger.

– Det är kul! Vi gör så mycket kul ihop, åker på cuper och annat. Men om jag ska satsa hela livet vet jag inte. Skolan är ju ändå viktigare och den tar hur mycket tid som helst nu, säger Alva själv.

Hon har framtidsplaner men tycker det är svårt att veta hur allt ska bli nu när det är dags att välja gymnasium.

– Helst vill jag byta miljö. Kanske söka till en skola inne i stan, men det hänger ju på betygen. Drömjobbet är att bli jurist, advokat, något som ger pengar, säger hon och tror kompisarna ser henne som en ”kontorstjej på Östermalm”.

Vad tror du Alva gör i framtiden?

– Jag ser framför mig att Alva får ett välbetalt jobb, att hon tjänar bättre än vad jag gör. Det behöver inte vara överdrivet, men det vill väl alla föräldrar? Varken jag eller Owe har någon högskoleutbildning, men det är så annorlunda nu. Fler gymnasieår och fler som läser vidare, så det är nog bra om de orkar och känner att de vill.

Vad gör du själv om tio år?

– Då bor vi nog i en lägenhet närmare stan, men jobbar nog kvar där vi är. Vi börjar ju bli äldre och är inte lika attraktiva på marknaden längre och omskolning är inte aktuellt. Men visst, skulle det dyka upp ett erbjudande om ett jobb där man inte behöver någon utbildning skulle jag nog hoppa på det. Jag har ju inte provat så mycket annat.