”Vräkiga priser = klen tävlingsidé”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2011-02-14
Daniel Pernikliski förstår inte 'skämtet': ”Och det är jag säker på att de ukrainska kvinnorna inte heller gör”
Det här med att få symboliska priser, som exempelvis en t-shirt, när man vinner en tävling ordnad av någon radiokanal, är ju en klassiker.
Men det ställer vissa krav på arrangören. Med så mediokra priser förutsätter det att själva tävlingen är tillräckligt rolig för att man ska vilja delta.
Som Melodikrysset, för de som håller på med det. Det lär knappast finnas någon som sitter och kämpar med musikfrågor på lördagsförmiddagarna, för att de så oändligt gärna vill vinna ett badlakan, en keps eller ett armbandsur med en bild på Anders Eldeman och P4:s logotyp på.
Nej, folk tycker helt enkelt om programmet och gillar att lösa melodifrågor.
Jag tror att man skulle kunna rita upp ett diagram över alla radio- och tv-tävlingar som finns och snart se ett samband mellan vinstpriser och kvalitet.
Jag tror att man skulle upptäcka att de som tar i mest när det kommer till priser är de med de klenaste tävlingsidéerna och det sämsta underhållningsvärdet.
Bakar man in ett tillräckligt stort eller anmärkningsvärt pris kan man få människor att ställa upp på nästan vad som helst.
Man kommer undan med en dålig produkt.
Men det måste ju finnas en botten. En gräns för vad man får använda för att locka till sig uppmärksamhet.
Förstapriset i en tävling ordnad av nyzeeländska radiostationen FM Rock är en människa – en kvinna.
Vinnaren får välja en framtida fru från Ukraina, från en ”brudagentur”. Då vet jag inte riktigt vad jag ska säga.
Det blir inte bättre av att programchefen försvarar tävlingen som ”lite av ett skämt”, med motiveringen att båda i slutändan måste vara överens om att gifta sig.
Vari består det roliga?
Är det den absurda kopplingen mellan rockmusik och äktenskapsförmedling som är det roliga?
Jag förstår helt enkelt inte skämtet.
Och det är jag säker på att de ukrainska kvinnorna inte heller gör.
