”Den riktiga världen är också grym”

Terri är övertygad: Bättre att komma i kontakt med ondska genom sagoböcker än via tevenyheterna

helskärm

Föräldrar ratar traditionella sagor för att de är för grymma och konservativa.

Det är deppigt, tycker jag. Jag tror inte barn behöver mindre sagor, snarare fler.

Visserligen är sagorna grymma; folk sprättas upp till höger och vänster, andra blir slavar eller uppätna.

I sagorna dansar onda drottningar till döds i magiska skor, till synes goda människor visar sig vara monster och den snälla häxan som bjuder på godis och kakor vill egentligen äta barn.

Men den riktiga världen är också grym och jag vill hellre att barnen först kommer i kontakt med ondska i form av skruvade sagor än via tevenyheterna. Hellre berätta om häxan i pepparkakshuset än att israeler bombar barn i Gaza. DET är läskigt på riktigt.

När jag läste litteraturvetenskap hävdade en gästföreläsande litteratursociolog att alla, både barn och vuxna bär med sig någon form av grundrädsla för döden, mörkret, det okända.

Sagor hjälper barn att gestalta alla de rädslor de bär på. Det är liksom lättare att vara rädd för spöken, häxor och trollkarlar än jordens undergång och att mamma ska dö.

Jag tror stenhårt på hans resonemang.

Sune- och Tildaböckerna i alla ära, men de hjälper inte direkt till att bearbeta skräck (att de däremot är mysiga och roliga att läsa är en annan sak).

Visst är exempelvis Bröderna Grimms sagor apkonservativa: män drar sina lansar, prinsessor är vackra och den största lyckan är att bli gift med en modig prins.

Men är det inte ungefär samma budskap som levereras i ”Sex and the City”, ”Bridget Jones” eller vilken chiclit som helst?

Man får väl helt enkelt förklara för ungarna att det handlar om sagor och förr i tiden. Idag klarar sig en prinsessa bra utan en prins.

Kolla bara på vår egen Vickan, som aldrig tycks gifta sig och är rik och nöjd och dessutom arvtagare till inte bara halva, utan hela kungariket.

Det är skillnaden mellan dikt och verklighet, kära barn.