”Min uppväxt var explosiv”

Hanna Radtke Bergström

Mia Poppe berättar om livet med pappa Nils

HELSINGBORG. Hon är dotter till mannen som roade Sverige i 70 års tid.

Skådespelerskan Mia Poppe har ärvt sin pappas talang, men också hans prestationsångest.

– Jag har varit oerhört hård mot mig själv, säger hon.

Mia Poppe, dotter till legenden Nils Poppe, gör en piruett på Fredriksdalsteaterns scen i Helsingborg. Framför henne gapar bänkraderna tomma, det är sex timmar kvar till kvällens föreställning av ”Den stora premiären”. Hon visar hur man glider över en regnblöt scen utan att falla. Det har regnat mycket över hennes pappas friluftsteater i sommar. Så mycket att publiken ibland fått välja om de vill sitta kvar eller om föreställningen ska ställas in.

– Själv ställer jag inte in. Det gör man bara inte, om man så har 40 graders feber eller om det öser ner. Det sa alltid far. ”Vad är det för larv?” skulle han ha sagt, haha. Hur många tror du får plats här förresten? frågar hon och pekar ut över bänkarna.

350 personer, kanske?

– Nej, 1?250 personer! Och det har varit utsålt i stort sett varje kväll i sommar. Publiken älskar det här.

Mia utstrålar energi. Hon har samma leende och skratt som sin pappa och pratar med hela kroppen i yviga gester. På fötterna sitter ett par ilsket mintblå trätofflor.

Hur var det att växa upp i familjen Poppe?

–?Explosivt. Vi var en familj av konstnärssjälar. Pappa, mamma, min bror och jag var skådespelare.

Explosivt, hur då?

–?Otryggt är väl ett annat ord. Det kunde vara jobbigt med diskussioner och turbulens mellan mina föräldrar. När mina storasyskon var små jobbade far nästan jämt. Då var han inne i sin ”värsta” karriär och filmade eller spelade på Maxim i Stockholm. När jag föddes var han 61 år och då blev det lugnare.

Så han var en närvarande pappa för dig?

–?Ja. Vi var tajta och jag följde med honom överallt. Det var magiskt att följa med hit! Jag kommer ihåg precis hur det doftade i kostymförrådet, och att jag brukade leka med rekvisitan. Det var nog då jag blev kär i teatern.

Då såg du hur Nils Poppe jobbade bakom kulisserna?

– Ja, han var en komplex person. Far var av den gamla skolan och man sa inte emot. Han kunde skrika inne på teatern så att folk började lipa eller sprang iväg. De var livrädda för honom! Samtidigt var han tillåtande, känslig och väldigt mycket ett barn. Han kom aldrig över att hans mamma lämnat bort honom som liten.

Hur påverkade det din uppväxt?

– Jag vet faktiskt inte. Han hade fruktansvärda depressioner, särskilt i sin ungdom. Han funderade att ta livet av sig?… men det var inget vi pratade om. Jag märkte bara att han gick i baklås, satt tyst på rummet med en stor rynka i pannan.

Fick han hjälp?

– Du, han hittade på sina egna sätt att lösa det där. En gång när det var riktigt illa kom han att tänka på en god löksoppa han ätit i Frankrike. Så han satte sig i bilen och körde ner, njöt av soppan, och när han kom hem till Sverige var han botad. Så typiskt far!

Överlevnadsinstinkt?

– Precis. Jag har fått allt jag vill i livet, men han fick ingenting gratis. Han var tvungen att lära sig överleva. Det blev hans drivkraft.

Varför valde du att också bli skådis?

– Det var självklart för mig att ha ett kreativt yrke. Jag älskar att skriva, och jag har skrivit en bok (opublicerad). Men teatern har det bredaste uttrycket. Skrivandet är introvert och jag är extrovert som person. Jag gjorde debut här som 16-åring, och sökte till scenskolan när jag var 18. Jag gled in på en räkmacka.

Blev det som du tänkt dig?

– Nja, jag hade kul på skolan, men jag avskydde Göteborg. Det skulle vara så jävla käckt allting. Teaterklimatet är mycket bättre i Stockholm. Det är högt i tak, större generositet och man tipsar varandra om jobb. När jag fick min första roll på Riksteatern blev jag överlycklig.

Mia var 27 år när hon gifte sig med en man hon träffat på Riksteatern. När äktenskapet kommer på tal sänker hon rösten.

– Det var ett oerhört destruktivt förhållande. Rätt in i väggen. Jag var tjejen som gick upp i en passion helt utan distans. Levde genom honom och gjorde mig själv illa?… Vi skilde oss efter ett år. Hade jag fortsatt på den banan hade det gått åt helvete.

Åt helvete på grund av alkohol eller droger?

– Nej, jag pratar om förhållandet. Det var inte sunt. I dag lever jag i en väldigt lycklig och harmonisk relation, men det har tagit mig lång tid att komma hit. Jag har varit enormt hård mot mig själv, både på ett personligt plan och i jobbet. Jag har tänkt att: ”Om jag bara vore lite mer si eller så då blir jag nog bekräftad”.

Prestationsångest. Kan den ha växt ur skuggan av din pappa?

– Kanske. När folk pratade om honom använde de alltid stora ord. ”Fantastisk”, ”grandios” eller ”legend”. Nu kan jag tycka att det är lika fantastiskt att vara en bra förälder som att skriva ett verk. Men jag hade inte det perspektivet då. Mina första dåliga recensioner tog jag oerhört personligt, precis som pappa. Jag blev som en docka som man slår till: liggande. Tänkte att jag ska nog inte hålla på med teater.

Hur tacklar du det i dag?

–?Jag försöker att se teatern som en resa i ett undersökande som aldrig tar slut. Det blir så mycket enklare då!

Om äktenskapet var en livskris för Mia, väntade ännu en för sju år sedan. Det var en sommareftermiddag och hon förberedde sig för kvällens föreställning av ”Arnbergs korsettfabrik” på Fredriksdalsteatern. Nils Poppe dog klockan 15.00, ändå stod hon på scen fyra timmar senare och fick publiken att vrida sig av skratt.

–?Att han skulle dö, det var min största skräck i livet. Men när det väl hände, blev jag nästan förvånad. Att jag klarade att fortsätta leva. Eva Rydberg frågade om jag ville ställa in, men jag sa nej. Jag kände så starkt att det var så pappa ville ha det. ­Teater kan vara enormt befriande under jobbiga perioder.

I samma veva träffade Mias mamma Gunilla en ny man och flyttade till Australien med honom. Något som Mia upplevde som ett stort svek.

–?Hon bara försvann. Jag tyckte att han var ett rötägg. Men då kunde jag inte göra mer än att stå bredvid och vara arg och säga: öppna ögonen för fan! Det blev droppen och jag bröt kontakten med mamma. Jag flyttade till Stockholm för att få en paus från allting.

Hur lång tid tog det innan ni pratade igen?

– Ett år ungefär. Vi fick närma oss varandra på ett nytt sätt, hitta en ny relation. Mannen försvann ur bilden och i dag jobbar vi ihop. (De har bland annat gjort en diktföreställning om Linné.) Jag älskar min mamma. Hon är jävligt rolig, driftig och galen. Underbar!

Så ni hittade tillbaka till varandra när du själv blivit mamma?

– Ja, det kan man säga. Det var ju då jag fick Tuva (som är 5 år). Att få barn är det största som har hänt mig. Det slår ut allt! Tuva är lik mig, hon älskar att hänga med till teatern. Men ändå olik, en cool unge som kan sitta och måla i timmar, inte lika spretig som jag var.

Mia är inte längre tillsammans med Tuvas pappa, men har hittat kärleken på nytt i pojkvännen Niclas Strand.

Vill du ha fler barn?

– Ja, verkligen. Snart! Jag skulle vilja ha 20 barn bara jag kunde administrera dem, haha. Min kille Niclas har en dotter som är jämnårig med Tuva. Vi har inte tagit steget och flyttat ihop än, men nu letar vi hus i Stockholm.

Det dröjde sju år innan du kom tillbaka till teatern i Skåne. Varför?

– Därför att det inte har känts rätt förrän nu. Men när jag fick erbjudandet att spela ”Fröken April” på Ystads teater i våras, tänkte jag: varför inte? Och att komma tillbaka till Fredriksdalsteatern har varit fantastiskt.

Hur mår du i dag?

– Jättebra! Jag är stolt över att jag har lyckats skapa mitt liv trots smällarna jag gått på. Att jag har min familj och mitt jobb, som jag verkligen brinner för. Du vet, det är få personer som verkligen brinner för något i dag.

Kanske på grund av risken att brinna ut?

– Just det. Jag brukar säga det till yngre skådespelare: ”Testa. Investera hela dig själv. Du gör dig illa på vägen, men va fan. Du dör inte. Och det är först då du kan lyckas”.