”Bättre information måste vara modellen”

Daniel Pernikliski om barns syn på homosexuella

helskärm

Vi brukade skoja om att min styvdotters skola var den enda i hela Sverige som inte rymde några homosexuella.

För ungefär två år sedan satt vi runt middagsbordet och pratade om tv-programmet Project Runway, som hela familjen brukade titta på.

Programmet handlade om lovande kläddesigners som tävlade om något stort pris, och bland de manliga deltagarna var det mer regel än undantag att de var homosexuella.

Min styvdotter sa att det vore coolt att känna någon homosexuell, och vi svarade att hon förmodligen redan gjorde det, utan att veta om det, eftersom det inte var någonting ovanligt.

Men att det däremot var ovanligt med folk i hennes ålder som redan hade kommit ut med det, om de ens hade förstått det själva än. Men hon kunde vara så säker på att det fanns ganska många i hennes skola.

Då var hon elva år och gick i femman och blev enormt provocerad.

Det fanns inte en enda av de femhundra människorna i hennes skola som var eller skulle bli homosexuell, det skulle hon veta om i sådana fall.

Vi visste inte ett skit om hennes skola, så vårt påstående var bland det mest puckade hon någonsin hört.

I en undersökning som Kamratposten har gjort svarar en stor andel femteklassare att deras kompisar är negativt inställda till homosexuella.

Det är ju inte särskilt överraskande när de fortfarande är så dåligt informerade.

För elvaåringar, en grupp människor som helst vill ha likadana mössor allihop för att inte sticka ut, är steget ganska långt till att vara positiv till någonting man knappt tror existerar, någonting som bara ”drabbar” extremt utstickande personer på tv.

Då är det snarare mer överraskande, på ett bra sätt, hur många som är positivt inställda.

Bättre information och avdramatisering måste vara modellen.

Och det ultimata svaret i kommande undersökningar borde ju vara: ”Och? Vem bryr sig? Man gillar väl den man gillar!?”