”Varför skulle man känna sig mer lurad av datortecknade kroppar?”

Läs Daniel Pernikliskis krönika

helskärm

Jag har svårt att förstå upprördheten kring att H&M använder sig av datortecknade kroppar i stället för verkliga modeller. Varför skulle man känna sig mer lurad av det än av någon retuscherad mänsklig förlaga?

För klädföretaget har det säkert varit en enkel ekvation. Det är naturligtvis oändligt mycket billigare att rita en kropp och sedan använda sig av samma teckning till en uppsjö av kläder, i stället för att ha en unik modell för varje plagg. Och så klistrar man in lite olika ansikten bara, för variationens skull. Lätt som en plätt. Det är svårt att komma på några som helst invändningar till varför ett klädföretag inte ska få vara kostnadseffektivt.

Därmed inte sagt att modebranschen inte borde ha en skyldighet att förmedla en sund bild av hur den mänskliga kroppen ser ut, eftersom det formar skönhetsidealen. Men det som är intressant är det förmedlade idealet och inte huruvida det förmedlade idealet kommer i form av en tecknad figur eller i form av någon av kött och blod. Ingen hade höjt på ögonbrynen om den ritade modellen hade haft några kilo till på kroppen.

Fokus hamnar fel när kritiken kretsar kring att ett företag har ”bluffat”, eftersom de ritade modellerna trots allt ser ut precis som de modeller vi är vana vid. Det man borde fundera på är hur man kan hitta några riktlinjer som man kan kräva att företagen följer, vare sig de ritar eller använder verkliga modeller.

Visst ser den här dockan ruskigt smal ut, men inte värre än något annat livs levande benrangel som hankar sig fram i modevärlden.