'Tjejer gillar inte tjocka killar'
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2007-10-18
För två år sedan bestämde sig Levon, 16, för att bli smal
VÄSTERÅS. Två års kamp och bilringarna blev magrutor.
Men 16-årige Levon Izgis resa till ett nytt liv började långt från joggningsspåret.
–?Allt som hände, glåporden och tristessen, sporrade mig i mitt inre. I dag vet jag att det är ett livslångt projekt att leva sundare.
Familjen Izgis terrass i Västerås är gigantisk. Alla arameniska och syrianska släktingar och alla vänner måste kunna få plats och vi hinner knappt hälsa innan fika ställs fram.
–?I efterhand, visst kunde föräldrarna satt klarare gränser kring maten men de gjorde vad de trodde var rätt. De var glada när man åt upp, säger Levon men blir överröstad av sin äldsta syster Ani.
– Jag minns när Levon gick i första klass och fröken ringde hem och berättade att han var lite för mycket kompis med skolluncherna. Alla barn åt snabbt för att springa ut och leka men inte Levon. Han ägnade hela matrasten åt maten. Och nu – titta! säger hon stolt och puffar kärleksfullt på sin lillebror.
För två år sedan hade knuffen inte gått hem. Då var Levon en deppig och lättirriterad 14-åring. Med en övervikt som kändes som en stoppkloss i livet.
– Allt var extra jobbigt. Jag blev lätt andfådd, kallades ”tjockis”, det var svårt att hitta kläder som passade. Men värst var att jag förlorade självförtroendet, tyckte illa om mig själv och fick ångest. Övervikten gjorde att jag inte fick lika många kompisar som andra och satt mest hemma, blev rastlös och åt konstant.
Favoritmaten var pizza, kebab och hamburgare och vardagen gick ut på att sitta framför datorn. Efter skolan blev det middag och sedan datorn, och promenader till köket för att hämta mackor, snacks och sötsaker.
”Spelade spel i timmar”
– Jag kunde sitta i fem timmar och spela spel fast det inte var kul. Datormissbruket startade nog redan vid 11. Jag hade kompisar men de satt också hemma var för sig och spelade. Pappa har alltid varit emot tv:n och datorn men han reser mycket och när han inte var hemma och mamma jobbade så satt man ju där.
Två år senare är Levons favoritmat thailändsk mat och grönsaker – och självförtroendet på topp. När Aftonbladet i somras efterlyste barn och ungdomar som kunde berätta om sin situation som överviktiga tvekade han aldrig.
– Jag vill dela med mig av min historia, hur jag kom på vad som var rätt för mig.
I mejlet beskriver han ”startskottet”.
När jag blev 14 år och det var sommar satt jag och tänkte för mig själv. Jag visste att jag inte skulle bli lycklig om jag fortsatte vara överviktig. Jag samlade mig själv och det lilla självförtroende jag hade och bestämde mig en gång för alla för att jag skulle bli smal.”
Levon provade olika sporter, bland annat fotboll och innebandy, men inget kändes bra.
– Första månaden såg jag inte heller någon skillnad, men tänkte att jag måste försöka igen.
”Första steget var avgörande”
När han sedan testade tennis var han fast. Det var ju kul! Levon fick plats i en nybörjargrupp och spelade två gånger i veckan.
– I början var jag rädd för att inte smälta in i någon sportgrupp, alla skulle ju vara vältränade där. Jag ville inte gå dit och framstå som dålig. I dag vet jag att det var avgörande att jag vågade ta första steget.
Parallellt med tennisen drog Levon ner på godiskonsumtionen och slutade att äta snacks. Han blev också stammis i kvarterets joggningsspår där han hittills hunnit slita ut två par träningsskor.
– I början orkade jag inte ens ett halvt varv. Nu springer jag fem kilometer i snitt fyra gånger i veckan.
Under terminerna går han på skolans gym, han cyklar istället för att ta bussen och han har infört en egen regel.
Borstar tänderna – och gör sit-ups
– Lika automatiskt som att borsta tänderna varje kväll gör jag minst 50 sit-ups och 20 armhävningar innan jag lägger mig. Små, enkla övningar har i takt med kroppens successiva utveckling ökat. Om jag kommer på att jag ska träna så gör jag det direkt. Stannar man upp och funderar är det lätt att ge upp.
Hans mejl riktar sig till ungdomar som känner att de fastnat i ett mönster.
I dag, två kämpiga men samtidigt stolta år sedan jag bestämde mig, har jag gått från att vara en ”tjockis” till en kille med magrutor. Det är absolut värt mödan. Jag vill att fler ungdomar ska ta initiativet som jag gjorde och tänka mer långsiktigt. Det krävs att man tänker igenom det och verkligen satsar 100 procent. Det viktigaste är att man VILL. Viljan för en framåt. Att hitta intresse i det man gör är också en viktig faktor till framgång.”
Skogsgläntan utanför familjens hus är höstig men fortfarande bländande klorofyllgrön. Detta är hans andningshål, förklarar Levon och visar vägen till joggningsspåret. Det spritter i hans ben och under tröjan kan man ana det hårda slitets belöning - en vältränad kropp.
– Jag har tre syrror så jag vet hur tjejer tänker. Tjejer gillar inte tjocka killar. Jag är väl inte precis någon tjejmagnet men nu kan jag faktiskt få kontakt med dem. Ha, ha.