”Resor är inte en rättighet, utan en lyx”
Uppdaterad 2011-03-17 | Publicerad 2011-02-21
Daniel Pernikliski om hetsen kring sportlovet
Jag får lite ont i magen när jag tänker på sportlovet – andra lov också för den delen.
Inte tanken på ledighet i sig naturligtvis, det får jag inte ont i magen av, men känslan av krav på saker man borde göra med sin familj.
Känslan av att man är lite dålig om man inte har råd med någon resa.
Om jag hade varit barn nu, hade jag vetat om och längtat efter sportlovet i evigheter.
Jag hade sett fram emot skidveckan i Åre. Min syster och jag hade skojat om hur pappa skulle bli stressad och få vredesutbrott i samband med packningen inför den 70 mil långa resan.
Och vi hade gjort diskreta ”vad var det vi sa”-miner till varandra när dessa förutspådda stressymtom sedan inträffade i verkligen.
Det där hörde till – efter några mil blev allt gladare.
Tanken på att resan måste ha varit en ganska betydande post i mina föräldrars ekonomi slog mig aldrig.
Tur är väl det, för det hade nog tagit udden av glädjen.
Det slog mig heller aldrig att några av de som inte åkte på resor förmodligen inte hade råd.
Jag förutsatte helt enkelt att de hade andra intressen.
Sportlov med tillhörande skidresa var lite som en rättighet trodde jag.
Ville man resa så gjorde man det. Så resonerade nog inte de som aldrig fick åka.
Nu kommer loven som en överraskning varje år.
Hade jag inte haft en styvdotter i sportlovsålder hade jag knappt reflekterat över att de fortfarande finns.
Idén med en vecka där alla ska ha så förbannat roligt och mysigt samtidigt är upplagd för jämförelser av ohälsosam karaktär.
En skidresa eller motsvarande finns inte på kartan för vår familj.
Det vet min styvdotter om.
Jag bara hoppas så innerligt att hon har förstått att resor inte är en rättighet, utan en lyx.
Och att det går att ha roligt i alla fall.
Men det kan nog vara svårt, när hon har vänner som kan råka tappa sin Iphone i toaletten ena dagen och belönas med en ny, uppgraderad version, redan nästa dag.
