”Då är det bara att styra kosan vidare”

helskärm

Jag minns hur jag tvärvände i barnfrågan när Lisa sa att hon inte ville ha barn. Hon hade redan ett sedan tidigare och ville inte gå igenom det där en gång till. Det var ju inte omöjligt att hon skulle ändra sig i framtiden, sa hon, men det höll hon för högst osannolikt.

Fram till dess var jag osäker själv och ganska tillfreds med den ovissheten. Jag tänkte som jag alltid hade gjort, ända sedan jag själv var liten, att någon gång i framtiden skulle jag säkert vilja ha barn. På senare tid hade jag också börjat leka med tanken på att ”någon gång i framtiden”, i det här hänseendet, kanske aldrig skulle komma, eftersom jag hade blivit över 30 och viljan inte hade blivit starkare.

Skillnaden var att i de tankeexperimenten handlade det alltid om ett beslut som jag skulle vara med att fatta, och nu när Lisa inte ville spelade det plötsligt ingen roll alls vad jag tyckte i frågan. Det låg bortom min kontroll, vilket skapade en obalans och fick mig att känna att jag nog verkligen ville ha barn i alla fall.

Hade det inte gömt sig ett litet, litet kanske i Lisas resonemang skulle jag ha behövt fatta beslutet om jag skulle stanna eller gå ganska tidigt. Men nu gjorde det det, och snart nog råkade det bli ett barn i alla fall, så då behövde jag inte tänka mer på den saken.

Barn är ju ingen rättighet precis. Även om man hör till den lyckligt lottade majoritet som faktiskt kan skaffa barn är det ju långt ifrån säkert att man hittar någon som vill göra det tillsammans med en. Träffar man en partner som inte vill får man ju respektera det.

Men känner man starkt att man vill ha barn och är tillsammans med någon som känner starkt att den inte vill det, då är det bara att styra kosan vidare. Inte ”bara” som i att det skulle vara känslomässigt lätt, utan ”bara” som i att logiken är självklar.

Alternativet, att stanna och varje dag längta efter ett barn man aldrig kommer att få, är en motorväg till bitterheten.