"Skilsmässoprocessen får inte bli en livsstil"
Läs Daniels krönika
Det är en usel variant att låta barnet bo kvar medan föräldrarna bor där växelvis. Man förstår ju tanken. Det gör ont i kroppen när ens barn far illa, och får det bara bo kvar hemma och ha båda föräldrarna där, om än aldrig samtidigt, så kanske smärtan minimeras. Men det funkar inte så, och bäddar bara för fortsatta konflikter.
Det är skit med skilsmässor där barn är inblandande, men klarar man inte av att leva ihop så gör man inte, och då tjänar alla på att man delar på sig. Värst för barnen är ändå bråken och den otrygga stämningen som råder när det börjar vankas separation. Tjafs för ingenting och uppdämd ilska och sorg som syns i ögonen. Hur kunde jag kasta bort så här många år på dig? Och varför i helvete har du inte gått ut med soporna? Det känns i magen på barn.
När uppbrottet väl har skett har man en chans att bygga upp två olika trygga miljöer – en med respektive förälder. På säkert avstånd från varandra kan föräldrarna ge barnet den uppmärksamhet det behöver, och fortsätter bråkandet kan man gömma undan det lättare.
Det som gör ett hem tryggt sitter inte i väggarna, utan i den stämning som finns innanför dem. För barnet kommer den stämningen att skifta från vecka till vecka, beroende på vem som är där, och ingen av föräldrarna kommer att känna sig hemma. Det är barnet som bor där och föräldrarna som hälsar på.
Det kanske inte är ordenligt städat, och den där osten man köpte förra veckan är borta utan att ha ersatts med någon ny. Och vad är det där för någonting? De där skorna känner jag inte igen? Hon har väl för i helvete inte tagit hit en annan kille!?
För att gå vidare och bygga upp någonting nytt behöver man ett avslut. Inte göra skilsmässoprocessen till en livsstil.
