Superhjältar - mot cancer

Fredrik och Filip är superhjältarna som gör livet lättare för barn på sjukhus

När Superhjältar mot cancer kommer till Östra sjukhuset i Göteborg kan vad som helst hända. Filip ”Spider-man” Plan och Fredrik ”Batman” Svensson har nämligen den bästa superkraften av alla.

Deras historia handlar om tacksamhet över livet, kampen mot det onda och om vikten av att göra skillnad.

En regnig onsdag i oktober. De blygråa skyarna ligger som våta yllefiltar mot fönstren på de översta våningarna på Östra sjukhusets betongkolosser. Därinne: cellgifter, EKG, sprutor och slangar. Sjuka barn, trötta och ledsna föräldrar.

Då glider ”batmobilen” – förklädd till en alldaglig Audi – upp utanför Ronald McDonald-huset, där familjerna kan bo under tiden som barnen får behandlingar på sjukhuset.

Nästippar och handflator klibbar mot entrédörrarnas glasrutor. Spanande barnaögon lyser av förväntan. Och där kommer de: Batman och Spider-man!

Filip och Fredrik är till vardags två alldeles vanliga Göteborgs-killar i begynnande medelålder. Hårt arbetande familjefäder med lika mycket livspussel att lägga som alla andra. Filips och Fredriks största fritidsintresse är dock varken att putsa på bilen eller att bygga tryckimpregnerade altandäck. I stället lägger de många timmar varje månad på kampen mot cancer.

Och även om det ideella arbetet tar tid från det egna familjelivet känner ingen av dem det som betungande.

– Det är oerhört givande och något jag vill fortsätta att göra, säger Filip.

Numera är han och Fredrik närmast oskiljaktiga men deras väg in i superhjältedräkterna har sett helt olika ut. Vi börjar med Fredrik.

När han stiger in på Östra sjukhusets barnavdelning, det som numera heter Drottning Silvias barn-och ungdomssjukhus, slår de gamla minnena emot honom. Lukterna, korridorerna, sakerna på väggarna – mycket är detsamma som för över trettio år sedan.

Då var Fredrik själv patient här. Två och ett halvt år gammal fick han diagnosen Wilms tumör, en elakartad njurcancer som endast uppträder hos små barn.

Under det sena sjuttiotalet var prognosen för barn med cancer inget vidare. Två av tre drabbade barn dog (i dag överlever tre av fyra). Och den cancer Fredrik fick var aggressiv och svårbotad.

Tumören var stor som en knuten manshand. Cancern hade dessutom spritt sig med metastaser i andra organ.

Högernjuren, blindtarmen och delar av diafragman opererades bort. Sedan blev det cellgifter och strålning. Tre gånger i veckan gick bussen till strålbehandlingen på Jubileumskliniken på Sahlgrenska. Fredrik minns hur svårt det var att ligga still och hur ont det gjorde när kanylerna med lugnande skulle sättas i hans sönderstuckna vener.

Ingen trodde att den lille pojken skulle klara sig.

– Jag var riktigt kass men jag är ett levande bevis på att man kan vinna fighten mot cancern. I dag är ärret på magen det enda som påminner om sjukdomen. Men jag förlorade mycket av min barndom, säger Fredrik.

På den tiden hade man andra rutiner och en annan syn på omhändertagandet på barnsjukhusen. Fredriks mamma fick sova i en tältsäng på rummet intill sin sjuke pojke. Någon syskonverksamhet förekom inte och Fredrik minns hur han saknade sina storasyskon och den förälder som för stunden inte var där.

Men barn är barn – Fredrik hittade ljuspunkter även under de trista sjukhusvistelserna.

– Man tog ju dan som den kom och när man fick gå ner till fiket och leka på det stora träskeppet var det roligt.

Det tog tio år innan Fredrik blev friskförklarad. Han gick ut grundskolan, bygg- och anläggning på gymnasiet samt gick en bartenderutbildning. Nu arbetar han sedan många år som montör på Volvo.

För elva år sedan blev han pappa till en flicka. Dottern har sedan födseln stora funktionshinder. Det har inneburit att Fredrik har fått möta de välkända lukterna i Östra sjukhusets korridorer många gånger genom åren.

Men trots familjesituationen och heltidsjobbet vid bandet på bilfabriken har han inte känt att det är nog. Under många år var det något som gnagde i Fredrik. Han ville ge tillbaka, hitta ett sätt att tacka för att han fått behålla livet, göra något viktigt och gott.

Under några år ordnade han på egen hand fester och picknickar för att samla in pengar till cancerforskningen.

Sommaren 2010 arrangerade han en superhjältepicknick i Slottsskogen till förmån för Cancerfonden.

Till den picknicken kom Mölndalsbon Filip, som fram till dess varit en superhjälte på egen hand.

Historien började för Filip när hans dotter skulle fylla fem år. Då köpte han en isbjörnsdräkt och skötte underhållningen själv. Filip fick därefter frågan av flera föräldrar att komma till deras barnkalas men björndräkten var så otymplig och varm att han höll på att svettas ihjäl.

– Jag kontaktade en entusiast som sydde filmlika Spider-mandräkter och beställde en, skrattar Filip och berättar att han efter första dräktprovningen var tvungen att gå ner sex-sju kilo innan han kunde börja uppträda som en trovärdig spindelman.

När Filip fick en förfrågan om att komma till Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i dräkten ställdes han inför ett etiskt dilemma. Kunde han ta betalt för ett sådant uppdrag?
Filip valde att inte göra det. Istället inleddes hans bana som ideell Spider-man. Han började åka till Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus och Ronald McDonald Hus med jämna mellanrum för att uppträda.

Fredrik och Filip fann varandra på den där picknicken i Slottsskogen och har sedan dess varit ett team under namnet ”Superhjältar mot cancer”.

Dels hyr de ut sig själva till olika event eller arrangerar själv tillställningar där behållningen går till cancerforskningen. Om några veckor ordnar de till exempel ett superhjälteparty för vuxna i samarbete med en nattklubb vid Avenyn. Hittills har Filip och Fredrik fått ihop en bra bit över 100 000 kronor till Cancerfonden.

Dels besöker de sjukhus för att skänka glädje och hopp till barn i en svår livssituation.

– Den biten är den viktigaste. Att se glädjen hos barnen är vår behållning, pengarna till Cancerfonden bara bonus, säger Fredrik.

Det är ett sådant uppträdande de ska göra i dag på Ronald McDonald-huset.

– Det är ofta tuffa möten. Emellanåt möter vi barn som är riktigt illa däran. Det svåraste jag har varit med om var en gång när vi skulle träffa en liten pojke på hans rum på sjukhuset. När dörren slogs upp satt han där med syrgas och intravenöst dropp. Jag bara tänkte ”Men lille vännen”, säger Filip och fortsätter efter en kort paus:

– Pojken blev så glad. Han pratade om vårt besök länge efteråt. Den pojken svävar däruppe nu.

Vid ett par tillfällen har Filip brutit ihop på vägen hem och gråtande ringt sin fru. För det mesta räcker det ändå att han och Fredrik pratar igenom vad de har varit med om efteråt. Och trots att det är tufft ibland har ingen av dem några planer på att sluta som superhjältar. Det är uppgiften alldeles för meningsfull och viktig för.

– Vi vet att det vi gör påverkar barnen väldigt mycket, säger Filip och fortsätter:

– Det är lättare att tackla en svår behandling om man får ha roligt mellan varven. Förra gången vi var här var det en pojke som var så trött på sina cellgifter.
Då lovade personalen att om en stund skulle han få vara med om något som skulle göra det värt obehaget. Belöningen var ett besök av superhjältarna.

– Nu är det här ett hobby-projekt. Vi har båda vanliga jobb och familjer. Men hade jag fått välja hade jag jobbat med det här på heltid, tillägger Fredrik.

Det är dags för aktion och fullt fokus. Barnen på Ronald McDonald-huset har väntat på superhjältarnas ankomst hela dagen. Några är uppspelta, klättrar och klänger på Batman och Spider-man, försöker skrämma dem eller highfivar gång på gång. Andra är mer stillsamma och avvaktande. Som lilla levertransplanterade Yasmine, som stannar i mammas famn medan storebror Adam, fyra år, försiktigt närmar sig Spindelmannen.

De båda syskonen har bott i månader på sjukhus och vant sig vid miljön. Men de har aldrig förr varit med om något liknande.

– Man måste ha fingertoppskänsla och se vad olika barn klarar. Och ett par frågor passar vi oss noga för. ”Hur är läget?” och ”Hur mår du, kompis?”, säger Filip.

Två timmar senare. Fredrik sitter avsminkad i jeans och tröja hemma i vardagsrummet i Majorna och funderar. Om han fick välja en enda superkraft, vilken skulle det vara?

– Jag skulle vilja kunna sprida positiv energi till andra – både barn och vuxna – när de behöver det, säger han.

– Men hallå! säger Filip och fortsätter:

– Den kraften har du ju
redan!