– Varför kommer så få pappor på partyt?
Åsa Erlandson: ”Pappaledigheten fyller 40 år – men
ännu tar var fjärde pappa inte ut en enda ledig dag”
Grattis pappaledigheten!
I år fyller den 40 år.
Hur kommer det sig då att så få pappor kommer på partyt?
Fortfarande är det ju nästan inga män som är föräldralediga och tittar man på de två första åren innan barnet börjar förskola så är det bara 15 procent. Var fjärde pappa, 25 procent, är inte pappaledig en enda dag.
Och eftersom både män och kvinnor verkar vara missnöjda med detta (kvinnor halkar efter i arbetslivet, män blir sidesteppade hemma) samtidigt som det inte sker någon förändring, är min 40-årspresent att sticka hål på några pappaledighetsmyter:
"Vi har inte råd". Ett svar så vanligt och reflexmässigt att jag blir uppriktigt nyfiken på hur många som verkligen satt sig ner med penna och papper och räknat efter. Faktum är att det krävs väldigt stora löneskillnader för att den eviga "sanningen" att pappaledigheten kostar för mycket ska stämma. Ett exempel: Om han tjänar 32 000 kronor och hon bara 13 000, tjänar familjen ändå på att dela lika.
Ytterligare en märklighet med "vi har inte råd" är att det omvända inte gäller. Även när kvinnan tjänar mer än mannen är det likt förbaskat hon som är hemma – den största gruppen män som inte tar pappaledigt alls är låginkomsttagarna och de arbetslösa. Förklaringen heter inte ekonomi utan könsroller, det är inte "manligt" att ta hand om barnen.
"Mamman släpper inte ifrån sig ledigheten". Visst ser man henne framför sig, en Fröken Medusa som väser varnande så fort hennes man andas om att han vill vara hemma. Så fort man diskuterar varför pappor inte är lediga får man höra om de egoistiska mammorna. Men när man frågar papporna själva, i form av djupintervjuer i studier, visar det sig att den främsta förklaringen till att han inte var ledig beror på att ingen annan var det. Om ingen kollega eller polare drar barnvagn är det svårt att vara den första. Det betyder mycket mer än någon fru där hemma som vägrar dela med sig och de män som skippade pappaledigheten vittnar också om att familjen var överens. Det var inget bråk om att hon tog allt – det var en ickefråga.
"Staten ska inte bestämma över människors liv". Det gör den inte heller. Föräldraledigheten är en present från samhället som du kan tacka ja eller nej till. Och eftersom det är en förmån så tycker i alla fall jag att samhället har rätt att styra den i önskad riktning.
Varför är det här viktigt? Varför hålla på att ifrågasätta människors val? Jo, för att om vi är överens om att det finns osakliga löneskillnader, karriärstopp för kvinnor och pappor som saknar sina barn så kan vi inte fortsätta att ha det så här. Det måste ske en förändring och för att lyckas med det behöver vi prata om de verkliga skälen till att så få män går på pappapartajet: Det är fortfarande inte okej för män i arbetslivet att vara pappalediga. Det finns fortfarande en idé om att mamman är barnens och hemmet epicentrum. Min sambo, till exempel, fick visa lagboken för sin fd chef för att få vara pappaledig.
Så se här en hälsning till alla er som tycker jag är sjuk i huvudet som vill ha två fullvärdiga föräldrar och laddar för att meddela mig det i kommentarsfältet: Hitta på nåt nytt! Ge mig andra argument till varför de små barnen bara ska vara mammans ansvar.
Överraska mig! Stånga mig, sparka mig, gör vad som helst.
Utom att upprepa samma gamla pappagojasvar.