Gadden och jag – dag efter dag
Läs Josefine Sundströms krönika om leva med GAD.
Det är söndag, vi har tagit bilen till en stormarknad. Jag och min man njuter av bulldoft från butikens bageri och vi sjunger sånger för vår dotter. Men plötsligt känner jag mig hotad, det är så mycket folk.
– Vi måste gå. Snart smäller det! säger jag och är beredd att släppa kundvagnen.
– Vad smäller? frågar min man.
– Terrorbomber. En stormarknad är ju perfekt. Vi går!
– Lägg av, det där är Gadden som talar. Du måste sluta vara rädd.
Den vanligaste rädslan sägs vara att tala inför publik. Folk ligger sömnlösa och får hjärtklappning före den där dragningen som ska hållas på företagets konferens. Samma personer flyger sedan luftballong, tar dykcertifikat och cyklar omkring utan cykelhjälm. För mig är detta fullkomligt obegripligt.
För en tid sedan fick jag reda på att jag lider av något som kallas GAD. Generalized Anxiety Disorder. På svenska blir det ”generaliserat ångestsyndrom”. Det betyder att jag har extrem katastrofskräck. Jag är alltså inte bara lite Svenssonskraj för att flyga. Jag är rädd för allt. Rubbet! Åka bil, buss, tåg och tunnelbana. Jag cyklar inte, inte ens med hjälm. Jag åker inte båt utan flytväst, vilket i praktiken betyder att jag plockar fram räddningsvästar på stora turistfärjor. Jag kan inte äta mitt favoritgodis sura bomber när jag är ensam hemma (för tänk om en bomb sätter sig i vrångstrupen) och går självklart inte utanför dörren nu när istapparna hänger som spjut från taken.
Och jag är, som sagt, rädd för galningar. Jag nojade om terrorbomber långt innan killen från Tranås sprängde sig själv i Stockholm. Ni fattar? Jag tänker alltså inte: ”det händer inte mig”. Jag tänker: ”det händer mig”.
Detta är självklart ohållbart. Livet blir begränsat. Men det är vanskligt att tämja lilla Gadden. Inbillar mig att det är som att bota matmissbruk. Man måste köra försiktigt och tänka på potentiella faror (speciellt som småbarnsförälder). Precis som en person med ätstörningar måste äta mat. En alkis kan ju alltid skippa flaskan.
Nu låter det som att jag lever ett urtrist liv. Men det gör jag faktiskt inte.
Så hur sjutton får jag och min Gadd lite spänning i tillvaron? Jo, det är när jag ska upp på scenen förstås! Må det vara 10, 100 eller fyra miljoner i publiken – jag är pirrig i magen, men inte ett dugg rädd. För vad kan hända?
Jo, att jag kommer av mig, stammar eller säger fel. Det värsta är då att folk skrattar åt mig, att de tycker jag är dålig, tråkig eller korkad. Jag kanske får tomater och ruttna ägg på mig av någon argsint recensent. Det är naturligtvis inte alls kul. Men är det farligt? Nej. Därför kan jag inte tänka mig något härligare än att uppträda. Pirret känns oändligt mycket skönare än det jag skulle få i en ranglig bergochdalbana eller med ett gummiband virat om fötterna.
Fast om Gadden får fritt spelrum kan ju alltid en strålkastare trilla ner i skallen på mig just då jag står där på scenen…
Fan också!