”Jag behöver vara lite liten ibland”
Josefine Sundström om livspusslet och en stressig vardag
Jag håller om tigern, barnens favoritgosedjur. Jag stryker pälsen en stund innan jag vilar kinden mot dess mjuka hjässa. Det känns fint att krama detta alldeles livlösa föremål som kostat 149 kronor i leksaksaffären. För medan jag glor in i tigerns blanka plastögon sprider lugnet sig, först i kroppen och snart även i sinnet. Känner hur synd det är att man blivit vuxen. Allt är liksom på allvar nu.
Jobbdagarna går i ett. Jag passar tider. Möten här och där. Stadsråd intervjuas, det snackas om klimatförändringar. Jag skriver några rader, och leder en konferens. Allt är så satans viktigt.
På väg hem köper jag torklappar och blöjor. Två paket. Jag kommer ihåg att lämna fram rabattkupongen när jag betalar. Jag snackar
pedagogik med fröknarna på barnens förskola. Tar en sväng till apoteket. Jag läser debattartiklar i morgontidningen. Jag tankar bilen, betalar p-böter. Jobbar. Jag klagar över dyra bussremsor. Både högt så andra kan höra och tyst för mig själv. Och jag handlar gummistövlar av god kvalitet och kalkylerar med att de ska hålla i minst 20 år. Jag byter ut alla familjens toviga tandborstar. Och tänker att näst på tur är toalettborsten.
Min man och jag snackar om bolåneräntan och om bankernas rofferi. Och vi diskuterar lön och fakturor. Rödvin.
På tv:n avhandlas demokrati. Jag funderar på vad vi käkar här hemma egentligen, kanske borde vi satsa mer på fullkorn. Vi ordnar barnvakt och äter parmiddag.
Jag skrattar åt andras 40-årskriser och bävar lite för min egen. Säger hej mormor till min mamma och hämtar ut ett tungt paket i centrum och tänker: Förresten vart tog Posten vägen?
Vi säljer bilbarnstol på Blocket och får 500 spänn som vi funderar på att lägga på städerska. Eller fönsterputsare. Men vart går resan över lovet? Får vi ledigt? Och vilket parti ska man rösta på egentligen?
Jag håller tigern i tassarna nu. Fuskpälsen lugnar fortfarande. Funderar på att ta med djuret till sovrummet då jag ska sova. Men hejdar mig då jag tänker på hur det skulle se ut. En vuxen kvinna, en mamma som varje kväll tömmer ludd ur torktumlaren. En vuxen med ett gosedjur i sängen? VUXEN.
Jag vill så gärna vara liten igen. Bara för en stund. Jag längtar efter att få krypa ihop i någons famn och bara gråta över ingenting mot någon som säger såja såja.
Det har varit lite mycket i mitt liv på sista tiden. Både bra och dåliga saker som i samspel gjort mig urlakad. Jag har funderat på att åka på spa för att vila upp mig. Men så känner jag att det vore oansvarigt eftersom jag kommer resa en hel del i jobbet den här hösten.
Och nu sitter jag alltså här och gosar med barnens låtsastiger för att varva ner efter en intensiv vecka. Det där
berömda väggen är framme och nosar lystet på mig ibland. Men jag tänker inte gå in i den i första taget. Jag har ju kommit på vad jag behöver.
Jag behöver vara lite liten en stund.