”Jag och mitt virtuella ligg”

Aftonbladets reporter testar lyckan i cyberspace

helskärm

Han heter Remy.

Jag gillar honom inte till en början. Han följer efter mig, står alldeles för nära och lägger huvudet på min axel. Men sedan tänker jag: äh, det är ju bara ett ligg.

Jag är Vicious Waffle. Jag befinner mig i den virtuella verkligheten Second Life, på något som tycks vara en tropisk ö. Jag är här med ett mission: att ligga virtuellt.

Redan initialt ser jag två problem.

1: De andra människorna på ön springer runt som yra höns och vill bara bli kompisar. Jag vill inte ha kompisar, jag vill ha ett ligg.

2: Jag har lyckats skapa en avatar, alltså ett alterego, som har en motorik som om hon precis gjort i brallan. Jag kan förmodligen hotta upp henne på alla möjliga sätt men jag känner inte att jag har tid.

Och Remy verkar ju gilla mig för min insida. Han säger:

– Fly with me…

Jaha, det är den man kör med här i SL om man är en smooth operator.

Jag tittar på Remy. Han är inte min typ egentligen. Är han Vicious Waffles typ? Kanske.

Vi svävar upp och flyger runt lite. Det är ganska romantiskt.

Jag undrar om det är ok att gå rakt på sak. Liksom:

– Do you wanna come over to my place and drink tea?

Men, fan, jag har ju inte ens en crib. Det får bli utomhussex.

Fast först måste man köpa sig en säng som heter Sex Gen. Det är först då man kan börja vänslas.

Hur och var gör man det? Remy kanske vet. Om jag nu vågade fråga.

– Look, säger Remy…

Vicious Waffle snurrar runt som en skadeskjuten fiskmås. Tjejen har verkligen stora problem med att röra sig smidigt.

Det kan ju bli ett problem om vi nu hamnar i den virtuella bingen.

Jag snurrar och snurrar, ser inte vad Remy tittar på. Ser inte Remy heller för den delen. Killen har dragit.

Fy fan, vilket svin. Jag hade ju halva inne.