"De smala tror att de är perfekta"

Britt Peruzzi

Jimmy, 15, äter när han är ledsen, då känns det bättre – en liten stund

HABO. Punkrockare, fritidspolitiker och överviktig.

I den ordningen vill Jimmy Mellberg, 15, bli presenterad.

– Det vore skönt om de gav oss en chans, de smala som tror att de är perfekta.

– EN! TVÅ! TRE! FYR!

Punkbandet Libers sångare skriker i gång takten. Trummisen svingar pinnarna. Mitt i tumultet står Jimmy Mellberg i knallröd Che Guevara-tröja med basen på höften. Och stolt blick.

Här, bakom replokalens isolerade väggar, vågar 15-åringen synas. Här är han skyddad, från blickarna, glåporden och från sin dåliga självkänsla. För en kort stund kan han glömma hur mycket han hatar sin övervikt.

"Det sorgliga är ju att en del inte vill ge oss chansen att visa vilka vi är. Det är ju ingen skillnad på en tjock och en smal egentligen, det är ju människor, den ene med för mycket fett i kroppen och den andre med mindre. Det vore bra om folk kunde acceptera en mer för den man är ..."

Jimmys brev till Aftonbladet, om hur det är att vara ung och överviktig, är ett flöde av välformulerade, genomtänkta tankar. Han har levt med sina extrakilon så länge att de nästan blivit hans identitet, förklarar han när vi träffar honom och mamma Eva-Lotta i ett välstädat vardagsrum i samhället Habo utanför Jönköping.

På bordet står kakor framdukade men ingen tar någon. Vi ska prata om övervikt, ett problem som ömsom dryftas öppet, ömsom ligger som ett tungt moln över mor och son.

”Fet bättre – tjock nedsättande”

Jimmy går rakt på sak.

– Fet är ett bättre ord än tjock. Tjock låter konstigt och mer nedsättande.

– Jag visste inte att du kände så. Jag tycker tvärtom. Men allra bäst låter kramgo! svarar mamman leende.

Hennes kärlek till sonen är stark. Kanske för stark, funderar hon högt.

– Jag försöker, jag säger ”ska du verkligen ta en macka till?” men har inte hjärta att sätta lås på kylen. Det skulle kännas jättetaskigt. Vi har pratat om att peppa varandra att äta nyttigare men samtidigt ... vi är biffiga, hela släkten.

Jimmy är reslig. 1,75 cm lång. Men sin vikt vill han hålla hemlig.

– Jag är rädd för hur andra ska reagera.

Övervikten har följt honom sedan han fem år gammal opererades för ett höftfel som fortfarande spökar och som hindrat honom från att delta i skolgymnastiken.

– Läkaren har sagt att jag borde gå ner i vikt och frågat om jag vill gå till en dietist. Men nej, det skulle vara en bekräftelse på att jag är fet. Det är inte så att jag inte vet det, men jag vill inte tänka på det.

”Spegeln ger mig dålig självkänsla”

De mörka tankarna kommer ändå, oftast när han är ensam.

–?Spegeln ger mig dålig självkänsla. Insidan känns bättre, många säger att jag är en snäll person men jag skäms för min storlek och då tröstäter jag.

I familjen Mellberg är mat glädje och tröst. Mycket, god och ofta för söt eller för fet mat. Sockerflingor, O’boy och husmanskost. I Jimmys fall nedsköljt med läsk.

– Jag tjatar om den förbaskade Coca-Colan, säger Eva-Lotta. Ett tag tog vi bort den på helgerna och det hände saker direkt. Han mådde bättre och blev piggare.

Jimmy sitter tyst medan mamma föreläser om läsken. Sedan nickar han.

– Det bara ska vara kolsyra om man är med kompisar och kollar film. Minst två stora flaskor per helg blir det.

15-åringen hävdar att maten har makten över honom. Att han äter automatiskt. Med kompisarna, med mamma eller ensam.

–?Jag äter när jag är ledsen. Det känns bra, men bara för stunden.

”Jag äter när jag är ledsen”

Han nämner anlag och svårigheten att som överviktig få vara med i en lagsport. Och datorn, som han sitter framför från 16 till 22. Varje dag.

– Kompisarna är likadana. Det finns inget annat att göra.

Bakom datorn i pojkrummet står en bokhylla som skvallrar om en påläst, samhällsengagerad tonåring. Böcker av Michael Moore och Leif GW Persson trängs med en biografi om Fidel Castro.

Jimmy nämner blygsamt att han gillar samhällskunskap och har suttit i styrelserna för SSU-distriktet och för ABF.

– Ha, ha, där sänkte man medelåldern rejält. Nu är jag aktiv i Ung vänster och ordförande i kommunens ungdomsråd.

Mamma Eva-Lotta berättar stolt att sonen hållit tal i kommunfullmäktige.

”Han fick alla att lyssna”

– Jag fick inte komma dit för Jimmy men grannen som var där sa att han fick alla att lyssna.

Därför, för att få folk att lyssna, skrev Jimmy också sitt brev till Aftonbladet:

"Ibland tänker jag inte på det, men de stunder som kommer får en att må dåligt ... ”Man känner sig uttittad och som en som inte passar in i samhället. Och överallt ser man ju att man alltid ska vara smal. Är man smal är man liksom accepterad. Visst, jag har vänner med men det är just de andras blickar som får en att må dåligt. Nedsättande blickar som säger en att man inte borde gå där på grund av ens storlek på kroppen."

Få bryr sig om att lära känna honom innan de dömer, förklarar Jimmy dämpat. I stället haglar glåporden. Fetto! Fetto! Fetto!

”De tycker jag ser farlig ut”

– Först blir jag så arg att jag vill slå ihjäl personen, men jag kontrollerar mig. Och många vågar inte jabbas med mig, de tycker att jag ser lite farlig ut, säger han samtidigt som det ringer på dörren.

Det är kompisen Daniel Damberg, 13, sångare och gitarrist i punkbandet. Han beundrar Jimmy för hans mod att berätta om sin övervikt.

– Man förstår att han har ont av det ibland.

När trummisen Henrik Skoglund, 16, sluter upp är bandet fulltaligt och det är dags att åka till replokalen inne i Jönköping. En fritidsledare släpper in killarna som vant intar sina positioner.

Sångarens hår vispar runt ansiktet. Jimmy håller ihop takten med basen och stämmer in i slutorden, fast han förnekar att han kan sjunga.

– Nej, ha, ha, men det ska man inte heller kunna i ett punkband.