Heja lagom, föräldrar!
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-09-20
Var femte barn lider av pressen från långsidan
Varje dag samlas engagerade föräldrar kring fotbollsplaner och idrottsplatser för att heja på sina barn.
Men gränsen mellan stödja och att sätta press är hårfin.
– Det är lätt att ryckas med. Tänk på vad du gör, säger Thomas Bodström, själv pappa till fyra fotbollsspelare.
Ljudet av klappande händer och stegrande rop sprider sig från Solberga bollplan i Hägersten i Stockholm. Det är tidig kväll och ett tiotal föräldrar har samlats för att heja fram sina nioåriga fotbollsstjärnor.
Det här är föräldrar som engagerar sig i sina barns idrott. Det finns många som dem, över hela Sverige. Sådana som bryr sig, står vid sidan och hejar på. Men engagemanget kan bli för stort. Vissa föräldrar bryr sig för mycket om hur matchen går och börjar att pressa sina barn i jakten på stordåd.
Erik Litzén är på plats för att heja på nioåriga sonen Oliver och hans lag Solberga BK. Han har själv varit med om att föräldrar ryckts med för mycket och gått över gränsen.
Applåderade självmålet
– För två veckor sedan var jag på en match. En kille i det andra laget gjorde självmål, han skulle passa hem till målvakten men bollen gick in. Föräldrarna hoppade, jublade och skrek ”bra!”. Han var ju helt förstörd efteråt den här lilla killen, säger Erik Litzén.
Tyvärr är liknande historier inte alls ovanliga. En undersökning har visat att vart femte idrottande barn känner obehag i sitt idrottande på grund av föräldrarnas inställning. Erik Litzén tror att vissa av de som ser sina barn idrotta kan känna en frustration för att de vill styra och hjälpa till, trots att de inte får.
– Det kan finnas en fara i att föräldrar ser sina egna brustna drömmar i barnen, säger han.
Domaren grät efteråt
En annan idrottsförälder som på nära håll sett vilka känslostormar en knattematch kan utlösa är advokaten och före detta justitieministern Thomas Bodström. Han är själv pappa till fyra unga fotbollsspelare och har varit med om många övertramp genom åren. Vissa så grova att han känt sig tvungen att ingripa. Han minns särskilt ett tillfälle.
– Det var en förälder till ett barn i motståndarlaget. Min son som spelade var åtta år när det här hände. Föräldern skällde någonting fruktansvärt på domaren, som var ung, kanske i 14-årsåldern. Han skrek jättehögt och slutade aldrig. Domaren grät efter matchen, berättar Thomas Bodström.
Konfronterade pappan
När han såg den tårögde domaren fly från planen kände han sig tvungen att göra något åt mannens beteende. Thomas Bodström och en annan förälder konfronterade honom. De sa till honom på skarpen, förklarade att han gått över gränsen och att han inte var välkommen tillbaka till fotbollsplanen. Ett år senare träffade Thomas Bodström honom igen, av en slump på gatan.
– Jag tyckte det kändes lite jobbigt. Men han kom fram och tackade för att jag fått honom att inse att han gått över gränsen. I efterhand förstod han att det var så.
Thomas Bodström har själv idrottat hela sitt liv och spelar fortfarande fotboll i division fyra. Redan i tolv- till trettonårsåldern började han ta sig till sina bortamatcher på egen hand.
Han tror att färre idrottande ungdomar skulle droppa av när de börjar närma sig myndig ålder om de var vana vid att ta eget ansvar kring sin idrott. Till att börja med resa på egen hand till matcher och träningar. Dessutom skulle den upplevda pressen från föräldrarna minska.
”Klart man rycks med”
– Det är som med vuxenlivet i stort – man måste öva på det. Dessutom var det nyttigt för mig att resa till matcherna. Jag bodde i Sollentuna då och åkte pendeltåg. Det var så jag förstod hur stationerna satt ihop och lärde mig hitta i Stockholm, säger Thomas Bodström.
– Dessutom var det trevligt. Jag brukade ha med mig saft, bullar och serietidningar.
Ibland har Thomas Bodström själv tagit i lite för mycket, erkänner han, då han stått vid långsidan och hejat på sina barn. Och han har full förståelse för att det händer även andra.
– Jag har ropat för mycket vissa gånger. Det är inte alltid lätt att lägga band på sig. Tänk dig en kvartsfinal i Gothia cup som slutar med straffar. Det är klart man rycks med. Det är ju jättespännande! säger han.
Hur ska en bra idrottsförälder vara?
1) Vad innebär det att vara en bra och engagerad idrottsförälder?
2) Kan engagemanget bli för stort?
Irene Ström (Solberga BK -00)
– Man ska finnas till hands. Som förälder ska man inte försöka styra, utan låta barnen bestämma.
– Det händer ofta att föräldrar blir högljudda. Sport är över huvud taget något som engagerar mycket.
Maria Herngren (Solberga BK -00)
– Man ska stötta och vara positiv. Finnas till hands hela tiden.
– Ja. Det handlar om att det både är en tävling och att det är ens egna barn det handlar om. Det blir ett dubbelt engagemang.
Erik Litzén (Solberga BK -00)
– Man ska prata mycket med sina barn. Man ska vara där men hålla sig i bakgrunden.
– Ja, man ska inte lägga sig i för mycket. Är man missnöjd ska man ta det med tränare och ledare.
Mikael Bellini (Mälarhöjdens IK -00)
– Att ställa upp och finnas med. Men på barnens villkor.
– Ja, ibland känns det som att allt handlar om att man ska vara bäst. Även i den här åldern kan det vara stenhårt, med tränare som skriker allt vad de kan.
Lisa Fredriksson-Jutner (Mälarhöjdens IK -00)
– Man ska stötta och hjälpa till.
– Ja, det får inte handla för mycket om prestation i för låg ålder. Men vi har inte haft problem med det i vår klubb.
