”Det handlar ju om balans”

Läs Daniel Pernikliskis krönika

helskärm

Det handlar ju om balans.

I vilka konstellationer som helst så handlar det om balans för att det ska fungera.

Familjekonstellationer är inget undantag. Sedan hur balansen ska upprätthållas är en annan, betydligt svårare fråga.

Förhållanden där kvinnorna är mer framgångsrika än männen leder oftare till skilsmässa än de omvända, mer traditionella förhållandena.

Egentligen är ju inte det särskilt överraskande, även om det är beklagligt.

Om balansen i alla år, hur skev den än har varit, har byggt på att mannen är familjens huvudsakliga försörjare och kvinnan hemmets och barnens huvudansvarige, ställs ju allt på ända när det inte längre förhåller sig så.

Om man är fast mentalt i de gamla rollerna vill säga.

Har man inte lyckats bryta sig loss och funnit andra sätt att definiera sitt värde på, finns det ju knappt någonting kvar av den traditionella mannen och kvinnan i ett sådant förhållande. Vilket bäddar för missnöje.

Om situationen leder till att mannen då behöver ta ett större ansvar i hemmet, kanske rent av vara den som tar det största ansvaret för barnen – ja då blir ju det som spiken i kistan för manligheten.

I en traditionell mening blir han då mer som en kvinna än som en man, och det vill ju ingen vara. Inte kvinnorna heller. De har tröttnat på det för länge sedan, varför den här sortens förhållanden över huvud taget har blivit möjliga.

Vad som är positivt är väl att detta är ett tydligt tecken på att könsrollerna faktiskt håller på att laboreras med i det verkliga livet.

Men det tar tid att tvätta bort traditioner och så länge man inte är jämställd mentalt, blir det pannkaka i praktiken.