”Självklart påverkas man mer av hur den man lever närmast mår”
Publicerad 2011-04-04
Daniel Pernikliski om skillnaden på relation till mamma och pappa – i ett samhälle där bara den ena vårdnadshavaren har nästan allt barnansvar
Man är som en svamp full av känselspröt när man är liten. Minsta lilla svängning i den närmaste omgivningens humör detekteras, sugs upp, bearbetas och utgör sedan grunden för det egna humöret och välbefinnandet.
Ofta fäster man större vikt vid hur ens föräldrar reagerar på en specifik situation än på situationen i sig. Föräldrarna blir som lackmuspapper, som istället för med färger indikerar med ansiktsutryck och kroppsspråk hur en situation bör tolkas. Och de signalerna avgör om det finns anledning till oro eller inte.
Det där försvinner ju i ganska hög grad när man blir äldre, i takt med att man börjar tolka situationer mer individuellt och rationellt, i kombination med att känselspröten blir bedövade. Man vinner en egenskap och förlorar en annan.
Men som barn är det nästan omöjligt att vara tillfreds om inte ens föräldrar är glada. Eller om ens mamma är glad i alla fall – hur papporna mår påverkar tydligen inte alls barnen, enligt en ny undersökning. Nu är visserligen undersökningen engelsk, men likväl är resultaten sorgliga.
Samtidigt är det inte särskilt konstigt att det blir så i ett samhälle som är ordnat så att bara den ena vårdnadshavaren har nästan allt ansvar för barnen. Självklart påverkas man mer av hur den som man lever närmast mår. Därför skulle säkert siffrorna bli betydligt bättre om undersökningen gjordes i Sverige, även om de fortfarande inte skulle vara särskilt bra.
En annan tanke är att barn inte riktigt vet i samma grad hur deras fäder mår, eftersom de senare har tränats hela livet i att inte visa känslor.
