Tio minuters väg från flärd till boskapsklass
Läs Josefine Sundströms krönika
Aftonbladets
Den packade resväskan blockerar ytterdörren. Lägger buketten med
flygbiljetter i hallen och går in i badrummet för en sista koll i
spegeln. Jag som inte brukar ha tomteröda läppar under dagtid krämar på ett ordentligt lager. Jag hör taxin tuta. Den väntar på mig
utanför. Höjer parfymflaskan, puff puff. Framför mig har jag ett
doftmoln som jag sedan passerar. Så på med kavajen och skorna med
klack. Plötsligt är jag någon annan. Det pirrar i magen, jag ska resa!
Känns det igen? Jag tror vi är många som anstränger oss för att vi ska
åka bort. Och då menar jag inte att vi anstränger oss för resmålet.
Nej, det är själva resan dit som är grejen.
Med klapprande skor stegar vi över flygplatsens polerade stengolv. Vi
går in i butiker med lyxiga skarfar eller handväskor i präglat skinn,
sånt man endast finner på flygplatser. Vi tittar på armband med
blingade berlocker, lyxchoklad och glossiga internationella
tidskrifter. Vi kanske sveper ett glas kallt vitt medan vi håller ett
öga på avgångstiderna. Känslan av att vara spännande är där. Likaså
känslan av att vara lite speciell, kanske rent av utvald.
Och så hör du utropet. Dags för boarding. Här når pirret sin kulmen.
Leende sträcker du fram din biljett men så fort du är på väg in i
planet så smäller ballongen mitt framför näsan på dig.
Det luktar lite svett. Flygvärdinnan som tar emot ser stressad ut. Du
kläms in i ett säte som är mindre än det du är van vid på bussen till
jobbet.
Maten kostar extra. När den väl serveras är det i pappkartong. Drycken
kostar skitmycket. Och så fort maskinen kommit över molnen är det
någon som vill pracka på dig skraplotter. Fyra för en hundring!
Du sitter där och undrar vad som egentligen hände. Varför är din bild
av flygresan flärdfull samtidigt som du vet att parkeringen utanför
Coop faktiskt är mer glamorös?
Kolla på tv-serien Pan Am på TV3, där har vi flygresan så som vi
tänker oss. Benutrymme. Drinkar i glas med fot. Snygga flygvärdinnor i galafrisyrer. Varma handdukar. Trots att jag själv inte var med på den tiden är det ändå den bilden som jag har av resandet.
Varför är det inte lika trevligt längre, tänker du.
Boven i dramat stavas naturligtvis budget. Lågprisbolagen har pressat
ner standarden och gjort resandet möjligt för fler i stället. Bra,
såklart.
Och naturligtvis kan jag få den där guldkanten i dag också. Om jag
betalar förstaklassbiljett. Men när jag väl sitter där och skall köpa
biljetter väljer jag alla gånger fler resor i boskapsklassen än ett
glas bubbel och benutrymme längst fram. Kanske är det en dum
prioritering av mig. För visst känns det lite snopet att sitta som en
packad sill i rött läppstift och högklackat och drömma om Pan Am. I
ren frustration hostar jag upp en hundring för flygets egna
skraplotter där första pris lite hånfullt är: en resa i första klass!