”Varje dag överväger jag vad som passar att skriva”
Wendelas krönikör Daniel Pernikliski om att pappablogga om sin dotter
När jag startade min pappablogg för tre och ett halvt år sedan var min dotter ett halvår och Lisa och jag delade lika på föräldraledigheten. Det hade vi gjort redan från det att vår dotter föddes, varför hon var lika trygg i min famn som i Lisas. På mina dagar matade jag utpumpad bröstmjölk med flaska.
Syftet med bloggen var glasklart: Att nyansera bilden av föräldraskapet, genom att berätta lite om en vardag där en pappa hade samma självklara roll i ett litet barns liv som en mamma. En vardag som bröt mot det klassiska familjeupplägget, vilket öppnade upp för diskussioner om de traditionella (osunda) könsrollerna. Det kändes viktigt. Att det dessutom var roligt att skriva och att det blev någon form av dokumentation, som kan vara fint att gå tillbaka till senare i livet, var trevliga bieffekter.
Varje dag sedan dess har jag övervägt vad som passar sig att skriva om och inte. Vilka bilder man kan lägga upp och så vidare. Det brukar vara enkelt, känns det bra så är det bra, och när jag är osäker så låter jag bli. Dessutom handlar bloggen, när allt kommer omkring, framförallt om mina känslor och hur jag upplever saker.
Det går inte att säga rent generellt om det är okej att blogga om barn eller inte. Gränserna flyter och det handlar om hur man gör det, varför man gör det och vilken sorts läsare man har. Blir bloggen en plats för hat, som riskerar att komma i kontakt med barnet, ja då är valet att lägga ner enkelt.
Naturligtvis finns det en övre åldersgräns. När ett barn är tillräckligt gammalt för att kunna svara på frågan om det är okej att man bloggar om det, så är det inte längre okej att blogga om det, utan att fråga. Det är den absoluta åldersgränsen.
Allt fram till dess är en avvägning.
