Legitimationer löser ingenting – problemet sitter i huvudet
Läs Daniel krönika
Jag fattar inte hur människor kan lämna över ansvaret för sina barn till andra människor, utan att tycka att de som tar hand om dem gör världens viktigaste jobb. Det går liksom inte ihop. Om barnen är det viktigaste som finns så måste också de som vårdar och utbildar dem ha otroligt viktiga jobb, det är ju jordens enklaste ekvation. Om man inte förstår det så saknar man den allra mest grundläggande slutledningsförmågan.
Men det måste det vara en betydande del av befolkningen som faktiskt gör eftersom de yrkesgrupper som jobbar med barn kämpar med en alltmer sjunkande status.
Värst är det för fritidshemmen. De har hamnat mittemellan de andra jobben med sjunkande status, varför deras arbete blir ännu mer ”oviktigt”. Fritidshemmen har hand om barnen under många timmar varje dag, så att de fyller en extremt viktig roll i samhället är det inget snack om. Jag förstår att de är irriterade över att ha hamnat i skymundan, och jag förstår att de också vill ha legitimationer när skolor och förskolor har infört det.
Men legitimationer kommer knappast att lösa någonting. Legitimationer må vara ett sätt att skapa lite kontroll så att vikarier är tillräckligt kompetenta för att vikariera, men det kommer inte att höja statusen för någon. Ingen kommer att tänka: ”Åh, har du en legitimation! I så fall måste ditt jobb vara jätteviktigt!” Och så får de högre lön och ses på med större respekt.
Nej, problemet sitter i huvudet. Att så många har glömt att om man jobbar med någonting så viktigt som barn, så har man ett viktigt jobb.
Men det är klart att det vore praktiskt om man kunde lösa stora problem med papperslappar. Då skulle alla kvinnor kunna ha en legitimation runt halsen där det står: ”Rätt till lika lön”.
Att vi inte har tänkt på det förut.
