"Barnen är alltid de största förlorarna"
Daniel Pernikliski: Oavsett om man stannar eller går från en dålig relation slår det hårdast mot barnen.
Hur man än gör i ett förhållande som inte är bra så är barnen de största förlorarna. Det går inte att komma ifrån. En skilsmässa slår hårdast mot dem, men de mår ännu sämre när en familj håller ihop trots att den inte borde.
Jag minns så väl den där obehagliga känslan i magen när jag var liten och mina föräldrars relation var dålig. Deras förhållandestatus var direkt kopplat till mitt välmående. Om de hade bråkat verbalt, eller om det var det tysta kalla kriget, spelade ingen roll. Känslan av otrygghet fanns där hela tiden. När de var sams under en period var man oerhört glad över det, förstås, men oroade sig fortfarande över att det skulle svänga igen eftersom tillståndet var så skört. Och svängde gjorde det alltid.
Skilsmässan kom som ett stort slag för mig, verkligen, men det positiva som det medförde var att varje dag inte längre var samma känslomässiga lotteri. Man hade en mer konkret tillvaro att ta fasta på, även om det var jobbigt.
Många skiljer sig alldeles för lätt, det är jag övertygad om. Säkert finns det en hel del människor som har den naiva föreställningen att om man har träffat ”den rätta”, så ska ett kärleksförhållande vara en evigt brinnande brasa. Så när den oundvikligen falnar är man alltså ihop med fel person, och så gör man slut istället för att försöka hitta nytt bränsle. För dem borde barn vara en väckarklocka. En självklar anledning att ta sig i kragen och göra allt man kan för att ta sig igenom dalarna i ett förhållande.
Men är förhållandet dött så är det dött. Ibland slocknar brasan helt och går inte att tända på igen. Att fortsätta hålla ihop då för barnens skull, i någonting som är bortom räddning, är det största sveket mot alla.
