”Vem röstades fram till världens snyggaste manliga sportjournalist?”

Daniel Pernikliski är nyfiken – kanske det kan vara hans fel?

helskärm

Jag har ofta tänkt att elitidrottsutövare utsätts för en lite väl stor press.

När någon till exempel har missat öppet mål i fotboll, blir reaktionerna allt annat än svala.

Då tycker jag lite synd om dem.

Det kan väl hända vem som helst brukar jag tänka då.

Det är väl inte så konstigt att bollen studsar iväg snett från foten någon gång ibland – bollen är ju rund och kommer med fart och till råga på allt förväntas spelaren reda upp situationen med sina fötter.

Hur svårt ska inte det vara?

Sparkar jag själv på en boll är det lite som ett lotteri vart den ska ta vägen.

Men med spelarna förväntar man sig att de ska ha samma kontroll med sina fötter som andra människor har med sina händer.

Men så brukar det alltid slå mig att man faktiskt har rätt att förvänta sig mycket mer av spelarna – de är inte vilka som helst.

Det är deras jobb och de tjänar miljontals kronor på att vara lika säkra med sina fötter som andra människor är med sina händer.

De är tränade på att prestera inför tusentals skrikande människor på läktarna.

Att missa öppet mål för en fotbollspelare är som när en servitör häller vin i knät på en gäst.

Det kan hända, men det är klantigt och man har rätt att bli förbannad.

Då tycker jag inte synd om dem längre – deras enorma fokus och stresstålighet, utöver deras skicklighet, är det som har tagit dem så långt.

Därför blir man lite förbryllad när spanska fans skyller förlusten mot Schweiz på journalisten Sara Carbonero.

Hon har röstats fram till världens snyggaste sportjournalist och får, med sin skönhet, laget att tappa fokus – tydligen.

Det ligger nära till hands att hålla med Sara Carbonero själv, om att det är nonsens.

Samtidigt blir man lite nyfiken på vem som röstades fram till världens snyggaste manliga sportjournalist.

Kanske kan det vara hans fel?

Eller är han upptagen med att fördärva resultaten för damlaget?