”Jag ska betala mina barn för kärlek”

Malin Wollin

Malin Wollin vet att barnens kärlek försvinner – innan den kommer tillbaka

Så här ser varje morgon ut i mitt hem.

Klockan 7:30 vaknar min bebis och tittar ut i den halvskumma vintermorgonen.

Han lyssnar till ljudet av Joachims sked mot filtallrik och känner doften av instängt sovrum och sin egen kissblöja.

Han säger Guuuj och jag är i dvala.

Nu kommer sexåringen in i sovrummet och viskar Mamma.

ZZZZ.

Mamma?

Och så kommer hon upp i sängen och lägger sig tätt intill sin nya lillebror och gosar in sig i hans feta nacke.

Efter en stund börjar han gny. ”Han vill äta, fram med brösten” säger sexåringen.

Jag reser mig på alla fyra, utan att öppna ögonen, och vältrar mig över bebisen och kilar in mig mellan två tredjedelar av syskonskaran.

Sexåringen lirkar in armen under min och utbrister:

Mammastund!

Jag har svårt att tänka mig ett finare sätt att vakna.

Det spelar ingen roll att jag har ammat klockan ett, tre, fem och sju, jag är fylld av all energi som fyller rummet.

Det är så mycket kärlek och gos och jag vill aldrig att det försvinner.

Men jag vet att det kommer en tid när ingen vill ha sin arm under min.

När jag är en hopplös loser som inte fattar ett skit, som klär sig töntigt och som ska GE FAN ATT LÄGGA SIG I, DU FÖRSTÖR MITT LIV.

Jag funderar på att betala mina barn för kärlek i framtiden.

För trehundra i månaden ska de ge mig den kärleken jag fick när de var små.

För trehundra kronor vill jag ha köpt och forcerad barnakärlek även när de är femton, sexton och fuck you mamma.

Utbetalningarna upphör den dag de flyttar hemifrån. Då får jag förljugen kärlek mot flytthjälp, söndagsmiddagar och hemkörda tvättberg i sporttrunkar.