”Jag vet inte varför vi skaffade barn”

Daniel Pernikliski om beslutet att bli föräldrar

helskärm

Jag har ingen aning om varför vi skaffade barn, egentligen.

Visst, det var inte planerat och vips var min tjej gravid, men det följdes ju ändå av ett beslut.

Och jag vet inte varför det beslutet blev som det blev.

Det är omöjligt att avgöra hur mycket som var biologiska instinkter och hur mycket som berodde på föreställningar, som har följt med från barnsben, om hur det vuxna livet ska se ut.

Funderingarna kring barn börjar ju långt tidigare än det över huvud taget är möjligt att skaffa barn.

Det är tydligt redan i sandlådan, hos de barn som har utvecklat tillräckligt kontrollerad motorik för att kasta upp en näve grus i luften och ropa: ”hur många barn får jag när jag blir stor?”

Långt före könsmogen ålder handlar frågan om antalet barn – att man ska ha barn är liksom en självklarhet. Dessa funderingar är knappast biologiska.

Sen blir man äldre och tänker: ”borde jag verkligen inte vilja ha barn vid det här laget, nu när jag är vuxen?”

Och även om känslan inte skulle finnas där så börjar det liksom bli dags.

Hade det inte funnits någon bortre gräns, ett slutdatum med en medföljande stress, är jag säker på att många av de som skaffar barn nu, därför att sen är det försent, aldrig hade skaffat barn över huvud taget.

En amerikansk studie visar att fler män än kvinnor längtar efter att skaffa barn.

Förklaringen till det är nog ganska enkel. De har tröttnat på sina roller.

Männen längtar efter att förknippas med annat än sina karriärer, och kvinnorna längtar efter att ses som någonting annat än potentiella barnavlare och hemmafruar.

Det är rätt hämmande att barn ses som en självklarhet – som en avgörande komponent för vilken sorts person man ska kunna vara.

Antingen vill man skaffa barn eller så vill man inte skaffa barn.

Det finns inget ädelt värde i något av besluten, varför båda förtjänar samma grad av respekt.