Papporna får sitta på samhällets avbytarbänk
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-08-07
Läs Daniel Perniklinskis krönika
Om man bortser från eventuell amning, vad finns det då som säger att en mamma skulle lämpa sig bättre som förälder än en pappa? Förutom traditioner och förutfattade meningar förstås. Ingenting förmodligen, men bilderna av hur det alltid har varit och signalerna från samhället är så tydliga att de ofta går för sanning. Och folk tenderar att göra som de alltid har gjort.
Många blivande pappor kanske har inbillat sig att det automatiskt blir en ny naturlig ordning, när förlossningen väl ägt rum.
När de nio långa månaderna av att gå vid sidan av sin havande partner, som en obetydlig bisittare, är över. ”Nu”, kanske man tänker, ”Nu äntligen är det dags att kliva in och vara en förälder på lika villkor”. Graviditeten finns det ju inte så mycket att orda om, ur ett jämlikhetsperspektiv. Barnet bor i mammans kropp, vilket är en biologisk orättvisa som det är svårt att göra någonting åt. Det är bara att gilla läget.
Men efter förlossningen borde det väl ändå vara fritt fram att dela på ansvaret? Nja, inte riktigt. Det är inte ens säkert att pappan får vara kvar efter förlossningen. På många sjukhus skickas han hem när det är klart. Efter flera timmars kamp är han överflödig, som om hans enda roll varit som åskådare, och när slaget väl har utkämpats måste publiken gå hem. Agnarna skiljs, så att säga, omedelbart från vetet. Jag är inte helt övertygad om att han känner sig lika viktig och självklar, där han sitter på bussen hem, som mamman som ligger med den nyfödda bebisen på bröstet.
Och i juridisk mening har han inte ens fått barn, om han inte är gift. Barnet tillhör mamman och det finns inte ett papper i världen som säger att han är far till sitt eget barn. Det är upp till socialnämnden att avgöra efter en utredning. Inte heller har han delad vårdnad, det måste det också ansökas om. Fram till dess har mamman ensam vårdnad om barnet.
Så när mamman blir mamma per automatik, vare sig hon vill eller inte, måste pappan ansöka om lov. Vilket rent praktiskt, om han har tänkt sig att vara pappaledig från början, kan vara knepigt, eftersom han inte kommer att kunna ta ut några pengar för ett barn som han ännu inte har. Och så där fortsätter det. Alla brev från myndigheter, dagis, BVC och till och med alla reklamblad gällande barnet, är adresserade till mamman.
Signalerna från samhälle och myndigheter är otroligt tydliga på vem som anses vara barnets huvudsakliga vårdnadshavare. En pappa är helt enkelt inte lika självklar som en mamma.
Om papporna fortsätter att exkluderas kommer de aldrig att bli betraktade som likvärdiga föräldrar. Det räcker inte med en jämlik föräldraförsäkring. Har de inte samma rättigheter och ses som självklara från början, blir mammornas försprång för stort. Då är positionerna redan tillsatta.
Föräldratidningar som även riktar sig till pappor är ett nödvändigt initiativ. Ett steg på vägen. Men för att få full effekt måste de läsas av både mammor och pappor. Först då finns det en möjlighet att börja sudda ut de klassiska mamma- och pappaperspektiven och ersätta dem med föräldraperspektiv.
