”Papporna är bara fumliga sidekicks”

Daniel Pernikliski gick aldrig någon föräldrautbildning

helskärm

Jag gick aldrig på någon föräldrautbildning.

Det borde jag kanske ha gjort, men min tjej ville inte göra det och då kändes det lite konstigt att jag skulle gå själv.

Jag skulle ju inte vara gravid eller föda ett barn.

En ”inför föräldraskapet”-föreläsning gick jag på – en intensivkurs kan man säga.

Jag ville få lite mer inblick i vad som skulle hända och så ville jag ställa någon fråga om amning och flaskmatning, eftersom vi hade bestämt att jag skulle vara hemma halva tiden redan från början.

Det kändes rätt underligt att sitta där i den stora föreläsningssalen som ensam kille, bland alla par och ensamma mammor.

Det borde inte kännas underligt. Det borde kännas självklart, men märkligt nog kretsar nästan all information, i alla sammanhang som har med det kommande barnet att göra, runt mammans väg genom graviditeten fram till förlossningen.

Så fort papporna bjuds in i bilden, så handlar det om hur de ska förhålla sig till sina gravida partners.

De har liksom ingen egen roll.

Papporna är fumliga sidekicks – assistenter som utan vidare hade kunnat bytas ut mot andra, eftersom deras roll är att serva mammorna.

Den lilla parentesen att det följer ett helt liv efter förlossningen tycks inte särskilt relevant. Vem behöver förbereda sig på det?

Lyckas man bara klämma ut ungen så rullar resten på av sig självt.

Man kommer aldrig att kunna se sig själv som självklar om man inte blir sedd som självklar, och precis så är det för papporna.

De kan lätt tro att de gör klokt i att gömma undan sin egen eventuella oro, eftersom den kan komma i vägen för mammorna.

Vid närmare eftertanke kanske det inte var så dumt att jag inte gick någon föräldrakurs.

Det var förmodligen bara bra att jag höll mig borta från det där, så mycket det bara gick.

Jag hade ju kunnat luras till att tro någonting så dumt som att det är mammorna som ska ha ansvaret för barnen.