”Skickades jag till avbytarbänken utan skäll – då hade jag lyckats”
När jag var fjorton år började jag spela vattenpolo, och det var förlösande för mig. På hemmafronten hade jag, sedan mina föräldrar skilde sig något år tidigare, börjat dra mig undan och kom mer och mer ifrån mina vänner. Det här blev en chans till en ny stark gemenskap, vilket gjorde underverk för självkänslan. I den här miljön var jag verkligen någon, och jag fick snabbt en trygg och självklar plats i gruppen.
Men så gick det också bra för mig, rent idrottsligt. Jag gjorde många mål och blev poppis i laget. Om jag inte hade lyckats bra spelmässigt är jag inte alls säker på vilken effekt gruppen hade haft på mig, eftersom självkänslan inte direkt var på topp när jag började.
Minnena från min extremt korta hockeykarriär i nioårsåldern är långtifrån lika ljusa. Jag var skitdålig och fattade aldrig när man var offside, förutom att det var då tränarna och medspelarna blev tomatröda i ansiktet och började skrika: ”OFFSIDEN DANIEL, OFFSIDEN!!!!” Jag var livrädd på planen och det handlade aldrig om att försöka åstadkomma någonting bra, utan helt om att inte göra något fel. Kunde jag åka tillbaka till avbytarbänken utan att någon hade skällt på mig så hade jag lyckats. Det var inte stärkande för någonting.
Att idrotten i sig skulle bära på några för självkänslan stärkande krafter, tror jag inte en sekund på. Trots allt handlar det om att hitta sin plats i en grupp och bli bekräftad. Är man inte duktig på det man gör är det helt avgörande vilken stämning tränarna har lyckats skapa i laget. Om inte den är god får gruppen bara de starka att känna sig starkare och de svaga att känna sig svagare.
För övrigt tycker jag att det är rätt tramsigt med offside.
