Reflektion från en nybliven lurkare
Läs Josefine Sundströms krönika
Aftonbladets
Min man Klas har fått gamnacke. Så fort han får lite tid över kollar han sin mobiltelefon. Han vill nämligen inte missa vad som sägs på Twitter. Jag har utvecklat en irritation över det där. Inte för att Klas tycks förälskad i sin telefon, utan för att jag har lite svårt för Twitter.
Sociala medier har kommit för att stanna. Vi umgås via våra datorer. Vad gör polarna just i kväll? Vad tycker mina bekanta om regeringen? Eller vad säger kändisen om veckans ”På spåret”?
Jag har upptäckt att olika typer av människor trivs i olika forum. Om jag tillåts förenkla det hela så kan vi dela upp oss i två kategorier. Facebookarna och twittrarna. Facebookarna är mjäkiga töntar och twittrarna är vassa och coola.
Jag har länge varit Facebookare. Bland oss är tonen oftast trevlig. Folk skriver små munterheter. Triviala saker, ni vet. Det är lätt att gå in på fejan och småle lite, gratta på födelsedagen och göra tummen upp. Men det är sällan man berikas med ett asgarv.
Min man är twittrare. Han står där över telefonen med ett snett leende som osar räv. Ofta garvar han. Ett hehehe-garv.
– Vad är det nu då? frågar jag.
– Äh, bara Twitter, svarar han och ler skevt.
För en tid sedan tog nyfikenheten över. Jag anslöt mig till Twitter. Som lurkare. För JosefineSund har för avsikt att endast kolla läget. Jag följer samma gäng som min man följer, på ett ungefär. Mycket mediefolk, ett gäng vänner, någon världskändis och självklart även kollegor till mig. Många tweets är salta och vassa. Och tonen är ofta rå. Detta stör mig absolut inte. Allt behöver inte vara så satans trevligt jämt, inte ens för mig.
Däremot blev jag lite förvånad över den lilla elitistiska klicken som härjar. Vi snackar nöjeskrönikörer, popstjärnor, mediechefer, journalister, krögare och diverse kändisar. Alltså en klunga personer med stor makt över framförallt Nöjessverige. Dessa personer ryggdunkar, och uppmuntrar varandra. Men inte käckt som på Facebook, hellre skulle de svälja råttgift. På Twitter vill de inte vara rara, för poäng måste de vara råa och kritiska. De vill vara ironiska, modiga. Och ja, folk på Twitter vill inte bli kallade folk heller, de vill ju vara mer unika än så.
Att kolla vad som gäller på Twitter är som att hålla upp ett finger i luften för att få känslan av varthän trendens vindar blåsa. Ska man gilla SVT eller TV4 i kväll? Vem inmundigar silvervagn på Teatergrillen? Och med vem?
Twitter är för alla, påstås det. Jo visst, alla får vi vara publik. Utan publik blir alla skämtsamma lustigheter meningslösa. Eliten verkar för att synas. Men tro inte att du släpps in i heta zonen om du väljer att retweeta eller följa någon. Eliten retweetar endast varandra. De har inte tid för dig. Redan mäktiga måste positionera sig.
Så vem plockar hem segern i Twitter vs Facebook?
En smaksak naturligtvis. Kanske har man roligast om man har tid att engagera sig i båda. Efter en spännande tid som lurkare kan jag konstatera att nöjeseliten kollar på TV4:s ”Nyhetsmorgon” och inte ”Gomorron Sverige” i SVT (fast det gäller nog alla). Mix Megapool gäller trots att P4 är bra mycket större. Och Anders Timell är hetare än både brorsan och kungen.
Twitter är för nöjeseliten i dag det som Röda rummet var för kultureliten för drygt 100 år sedan. Den enda skillnaden är att nu sker allt inför öppen ridå. Men vem är då vår tids Strindberg? Jo, du gissade rätt. Alex Schulman – han har flest followers!