Alla adoptioner börjar med en tragedi
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-07-14
– Att adoptera handlar inte enbart om att få ett barn, det handlar också om att någon förlorar sitt barn. Det får vi aldrig glömma.
Det säger Elisabet Sandberg, kanslichef på Adoptionscentrum i Stockholm.
”Försöker du skaffa barn? Vi försöker skaffa föräldrar.”
Så löd en annonskampanj från Adoptionscentrum som gick såväl som stortavlor som i press.
Är det så svårt att hitta föräldrar att man måste annonsera efter dem?
– Ja, det är mycket svårt till vissa barn. Främst med handikappade barn och i viss mån även till svarta barn. I de senare fallen är det rädslan för rasism som gör att föräldrar tvekar.
– Det är väldigt viktigt att en familj som tar emot ett svart barn är helt beredd att stödja barnet genom hela livet, säger Elisabet Sandberg.
I dag står 1 400 familjer i kö för att få adoptera. 700 av dem är i gång med adoptionen. Nästan alla som söker erbjuds adoption från något av de stora adoptionsländerna där Colombia ligger överst på listan följt av Korea,
Vietnam, Ryssland och Kina.
Vägen till en adoption är ganska lång och kostsam eftersom alla läkarundersökningar och intyg, utdrag ur polisregister osv bekostas av de blivande föräldrarna själva. Dessutom tillkommer kostnader för resan samt uppehälle i adoptionslandet.
Innan Adoptionscentrum kan sätta igång krävs också en hemutredning som görs av kommunens socialnämnd.
Kommer rätten för homosexuella att prövas för adoption att påverka adoptionerna i framtiden?
– Varje adoptionsland har en självklar rätt att säga nej till det. För ett par år sedan spreds ett rykte att Kina skulle säga ja vilket var felaktigt. Istället har man ändrat reglerna så att de som är ensamstående måste intyga att de inte är homosexuella. Dessutom får högst fem procent av ansökningarna komma från ensamstående, säger Elisabet Sandberg.
Att få förmånen att adoptera någon annans barn innebär också att få ett stort förtroende.
– Man ska aldrig glömma att varje enskild adoption börjar med en tragedi. Ingen lämnar frivilligt ifrån sig ett barn. Fler människor måste tänka på den andra sidan, att någon faktiskt lämnar bort sitt eget barn, slutar Elisabet Sandberg.
Chatarina Sayah