”Det traditionella är oftare kopplat till mamman”

Läs Daniel Pernikliskis krönika

helskärm

Vi brukade fira storjular på landet med större delen av släkten närvarande, när jag var liten. Mormor med sin klan, med sex barn och deras respektive och en uppsjö barnbarn, och mormors syster med sin lite mindre klan. Rekordåret var vi närmare trettio personer.

Så såg jularna ut, det var liksom facit, och jag hade svårt att föreställa mig att de kunde firas på något annat sätt.

När mina föräldrar skilde sig var jag tretton, och det kändes konstigt och tomt att inte pappa skulle vara med på de här tillställningarna längre. Eftersom han hade sin övriga släkt i Bulgarien hade det aldrig varit tal om, för varken honom eller oss andra, att fira någon annanstans.

Följaktligen stod valet för mig och min syster nu inte mellan mamma och pappa, utan mellan en jul som vi alltid hade firat den och en jul som vi aldrig hade firat den. Vi valde det traditionella. År efter år valde vi det traditionella.

Pappa var inte ensam på jularna och firade med sin nya tjej och delar av hennes släkt, men nu fanns plötsligt ett betydande inslag av ångest i mina jular, över att vi inte var med honom. Någonting som inte fick mig att sluta välja det traditionella, men som gradvis fick mig att börja ogilla julen.

Jag tror att de flesta barn gör så, väljer det traditionella, och det traditionella är oftare kopplat till mamman. Även när papporna inte är från Bulgarien, vilket gäller för de allra flesta skulle jag tro, så är det oftast så, eftersom mammorna traditionellt sett tillbringar betydligt mer tid med sina barn än vad papporna gör.

Obalansen i julfirandet följer helt logiskt obalansen i familjestrukturerna, och det ena kommer inte att ändras utan det andra.

Men hur man än väljer att fira sin jul, kommer det att innebära att man samtidigt väljer bort någonting annat.

Det är det upplägget som gör julen till ett jävla otyg.