”Vill du vara med din baby, pappa?
Uppdaterad 2014-08-26 | Publicerad 2014-08-22
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Pappaledigheten har blivit ett politiskt slagträ. Stockkonservativa vill ”låta familjen bestämma” medan nytänkande vill dela lika. Men den enda viktiga frågan är: Vad vill du?
För några år sedan var jag i Ryssland för att träffa blivande pappor.
Ryssland – ett land som inte ens har ett ord för pappaledighet utan
där biffiga män i blankslitna skinnjackor får söta, generade rosor på
kinderna när de tvingas säga ”mammaledighet för män”. Fast det händer inte så ofta. I Ryssland kan pappor bli av med jobbet om de är hemma med sina barn. Det finns inget skydd.
När jag berättade om det svenska systemet med världens längsta och mest förspända föräldraledighet trodde de att jag skojade. ”Men bara för kvinnor väl?” När jag svarade att pappor har samma rätt att ta en paus från arbetslivet när barnen är små, blev de övertygade. Jag måste skoja!
När jag slutligen berättade att var femte svensk pappa struntar i
alltihop eftersom det är roligare att sälja plasma–teve, dricka
automatkaffe och sitta av ytterligare ett möte på jobbet, blev de
förbannade. ”Vi riskerar jobbet. Ni får allt gratis. Hur är det
möjligt att inte ta chansen?”
Det är en bra fråga. Det är den som allt det här handlar om. Vi kan tjafsa i oändlighet om vems fel det är att nästan bara mammor är föräldralediga. Vi kan träta om egoistiska pappor som inte vill ta ansvar hemma och om egoistiska mammor som ”vägrar dela med sig”. Vi kan klättra skyhögt upp på den akademiska stegen och fördjupa oss i om det är feministiskt att dela lika eller tvärtom antifeministiskt. Vi kan sitta med miniräknare och gå igenom EXAKT hur många kronor man ”förlorar på att vara pappaledig” (som om barnet vore en jäkla aktie) och grubbla länge och väl över om det är SLUMP att löneskillnaden mellan män och kvinnor skjuter i höjden just när första barnet kommer. Så där kan vi hålla på.
Eller så kan vi sluta prata runt, runt, runt den egentliga frågan.
Och istället fråga vad du VILL. Är det jobbet, som du kommer
tillbringa 40 år på, som lockar. Eller är det bananmosiga pussar, att
få trösta en liten krånglande mage och leenden att dö för? Är det
debet och kredit som får ditt hjärta att slå fortare, eller picknick
på en filt med en mycket liten människa som bjuder på sandkakor?
Att vara pappaledig är en once in a liftetime-chans. Sett på ett
yrkesliv motsvarar 9 månader med ditt barn en paus på 10 minuter. Vill du ta den?