– Det finns många stolta barn som vi

Örebro. Alla har en åsikt om homosexuellas rätt att skaffa barn.

De enda som inte hörs är barnen.

– Det finns ju massor av stolta barn som vi, säger Moa, 16.

Det är fem år sedan nu. Mamma satte sig i soffan och frågade om det var okej att Pia flyttade hem till dem.

– Javisst, sa både jag och min bror Adam. Hon var ju ändå redan hos oss jämt. Sedan har vi levt så. Det är väl inte mer med det, säger Moa, 16.

Gillar filmen

Syskonen har just sett ”Patrik 1,5” på filmstaden i Örebro.

De skrattar fortfarande åt feelgood-filmen om bögparet som tror att de adopterat ett litet barn men får en nästan fullvuxen

homofobisk värsting på halsen.

De gillar filmen men känner ändå inte helt igen sig i den skruvade komedin som är söndersprängd med fördomar som den vill spräcka.

Lättare att acceptera

Kanske för att många har lättare att acceptera två mammor än två pappor.

– Vi har det inte så som i filmen. Att inga grannar vill prata med oss och ungarna skriker bögjävlar. Vi är nog en bättre bild av en regnbågsfamilj, säger Moa.

– Nu har vi ju inte så många grannar, inflikar Adam.

Syskonen bor växelvis ute på landet med mamma och hennes fru Pia och inne i staden hos pappa.

Mamma Therese, 36, träffade Pia strax efter skilsmässan. Hon var den som stöttade familjen, en ”Makop” som Adam kallade henne,

”mammas kompis”.

– Jag hade alltid levt med en man. Det fanns inget annat i mina tankar. Men jag blev ruggigt barnsligt kär i Pia. Villkoret var att ska vi leva ihop så ska vi inte dölja något utan leva öppet, säger Therese.

I dag har de sonen Algot tillsammans. Han är ett och ett halvt och ett av de första barnen som inseminerades på Örebro Universitetssjukhus.

Helt okomplicerat har det inte varit att bryta mot kärnfamiljsidealet. Paret träffades på jobbet, på samma skola som barnen gick i. Pia var dessutom Moas ”hatlärare”.

– Jag avskydde Pia. Hon var så sträng och det var världens ordning och reda, men nu älskar jag ju henne, säger Moa och skrattar.

Moa ”outade” sin nya familj i sexan på biologitimmen. Läraren förklarade att man kan bli kär i någon av samma kön. Då räckte Moa upp handen och sade: ”Så har vi det hemma. Mamma har träffat flickvän och hon bor hos oss”. Biologilektionen blev lite längre den dagen.

Moa menar att synen på homosexualitet förändrats radikalt på bara fem år.

– När jag berättade om min familj på min nya skola så sa de bara: ”Du har ju en störtcool mamma. Vi måste få komma hem och träffa dem, det är ju jättehäftigt”.

Homofobin existerar

Samtidigt sticker de inte under stol med att homofobin existerar. Särskilt bland killar menar Adam.

I hans gamla skola fanns det elever som sa ”Va, är din mamma tillsammans med en tjej, vad äckligt.”

– I min ålder tycker mest tjejer att det är coolt, medan killarna tycker att det är konstigt. Men jag tycker inte att det är någon skillnad om mamma och Pia pussas eller om andra gör det, säger Adam.

Skällsorden jobbigast

Han tycker att det är jobbigast med skällsorden som studsar i skolkorridoren.

– Alltid när man är arg på någon så säger man bög. Det är ju liksom som idiot nu för tiden ”ja, men stick härifrån jävla bög”. Det är dåligt, säger Adam.

Samtidigt erkänner de att de själva har fördomar mot både bögar och andra.

– Om man ser någon som är jättefjollig, då tänker man ”han är nog bög”, säger Moa.

Allt är inte fördomar. Ibland handlar det om nyfikenhet eller ren okunskap.

– Jag har fått frågan ”Men är du också lesbisk då? Kommer du också att bli det?” Varför skulle jag bli det för att mamma är det? Det är ju inget genetiskt, säger Moa.

Förra året föddes 97 barn av homosexuella föräldrar som registrerat partnerskap och antalet ökar stadigt.

Samhällsförändringen har gått snabbareän attitydförändringarna.

Olika öppna

Även inom regnbågsfamiljerna.

–?Problemet är att många barn lever i kluvna familjer som är olika öppna med det. Å ena sidan är de jättestolta över att pappa har träffat en man. Men mamman hatar det verkligen. Det blir jättesvårt för de här barnen att leva med båda de här sidorna och skeppas emellan. Det är ofta de som får ta ställning och välja när de ska våga berätta och för vem, säger Pia.

Pride en kick

Moa och Adam tvekar inte att berätta.

I år gick de i Prideparaden med egentryckta t-shirts som det stod ”Stolta barn” på.

– Jag visste att det fanns stolta föräldrar, stolta mormödrar och frågade mamma om hon visste om det fanns stolta barn också. Det trodde hon inte. Då tryckte vi upp sådana t-shirts, säger Moa.

Pridefestivalen blev en kick för hela familjen.

– Jag tror att det blev ett uppvaknande för barnen att se att det finns så många människor som lever som vi gör, säger mamma Therese.

Startat hemsida

Nu jobbar syskonen med en hemsida för alla regnbågsbarn.

Ett nätverk med ett forum där man kan chatta, som stöttas Örebro rättighetscenter.

– Tanken är att vi ska vara en grupp som kan stötta varandra, träffas, gå och bowla eller titta på en film. Det finns många därute som inte är lika öppna som vår familj. Jag vill hjälpa dem. När jag berättar för någon så säger de bara, ”okej, kul”. Om jag skulle dölja det och skämmas så skulle nog folk börja hacka på mig, säger Moa.

”Han förstår mig”

Adam är med på tåget. För andras skull – men mest för sin egen.

– Jag vill ha en kompis i min ålder som är i samma situation. För då kan man liksom prata och då förstår de en mera. Jag har ju min bästa vän, och han förstår mig jättemycket. Men det vore ändå kul med någon i samma situation, säger Adam.

CIRKA 40 000 REGNBÅGSBARN

Det är oklart hur många regnbågsbarn som lever i Sverige. RFSL uppskattar antalet till 40 000.

Förra året föddes 97 barn av mödrar i registrerade partnerskap, antalet ökar varje år.

I år har tre regnbågsförskolor startat, i Norrköping, Malmö och Stockholm.

”Patrik 1,5” är filmen som delar Sverige.

Bara 27 biostäder vågar visa kärleksfilmen om homoparet som adopterar ett barn.

Vad tycker regnbågsbarnen? Aftonbladet tog med syskonen Moa, 16, och Adam, 12, på bio.