”Hade en debuterande Bergman haft en chans i dag?”
Publicerad 2012-01-03
Läs Åsa Erlandsons krönika
Ingmar Bergmans spöke vilar fortfarande över filmskapandet. Det manliga regissörsgeniet som tog för sig medan medarbetarna storögt följde varje infall.
Så brukar det heta.
Men jag undrar: Hade en debuterande Bergman haft en chans i dag? Eller hade han också portats från herrklubben inom svensk film?
Mycket tyder på det. Dagens debatt kan nämligen sammanfattas så här:
Män gör spektakulära filmer med vapen och dramatik. Kvinnor är försiktiga och gör smala filmer. Alltså får kvinnorna skylla sig själva när ingen vill kolla. Och så kommer den unge Ingmar med sina pigga förslag, till exempel två systrar vakar över en tredje som håller på att dö (”Viskningar och rop”), och medelålders par ältar gamla kärlekar (”Törst”). Yee–haaa!
Kjell ”Kassasuccén” Sundvall lägger upp ett gapflabb.
Det är inte ofta man behöver bekymra sig över Bergman, men i denna tankelek gör jag det. Varför? Jo, för att han gjorde smala filmer i snigelfart. Märkliga, märkliga filmexperiment med intuitionen som ledstjärna. Han hade inte haft någon chans.
Så vad är problemet med bristen på kvinnliga regissörer i dag? Jo, att det inte är så enkelt som att ingen vill ha deras inkvoterade skit. Att de får ta och spotta upp sig och bli lite mer Kjell, så att säga.
Skälet till att det är fler män i toppen beror inte på att de är bättre, för vad som lockar den breda massan och vad som är ett filmiskt mästerverk är två helt olika saker. Jag behöver väl bara säga Göta Kanal 2.
Alla historier behöver berättas.
Jag tror salig Ingmar Bergman håller med.